PATRIK ENGELLAU: Sanningskommissioner

Sanningskommissioner är bra när man inte kan straffa den skyldige utan måste straffa någon annan. Antag till exempel att du är upprörd över den transatlantiska slavhandeln som tog slut för hundrafemtio år sedan. Det är osannolikt att du hittar någon som medverkade men fortfarande har så mycket liv i sig att det går att straffa honom. Det gör dig frustrerad. Förbrytelser får väl inte gå obestraffade bara för den lilla försmädliga detaljen att det inte finns någon skyldig i livet! Det är i sådana lägen det är praktiskt med sanningskommissioner.

Jag tror att världens sanningskommissioner har varit särskilt användbara när någon förtryckt grupp övervunnit förtrycket till den grad att gruppen kräver upprättelse. Att då alla skyldiga redan hunnit försvinna i historiens töcken är just ett sådant aber som sanningskommissioner är som klippta och skurna för att bemästra. Till exempel har samerna länge varit förtryckta. De har kallats för ”lappar”, deras barn har fått gå i skola och lära sig svenska, en sådan som doktor Herman Lundborg vid Statens institut för rasbiologi mätte deras skallar med specialverktyg. Men Lundborg dog redan 1943 och undkom därmed sitt straff ty samernas bitterhet över förtrycket hade vid det laget ännu inte nått sådan grad av intensitet att de krävde gottgörelse. Det är ungefär samma med romer. De kallades zigenare och hölls allmänt, fast utan numera tillgänglig bevisning, för att vara tjuvaktiga.

Det räcker emellertid inte med att det ska finnas en illgärning – helst en serie under lång tid upprepade illgärning av ungefär samma typ – och en grupp som är förfördelad för att det ska kunna uppstå en sanningskommission. Det krävs också en stat som sympatiserar med konceptet. Det inser man när man har förstått att en sanningskommission är som en tillfällig och embryonal domstol. Tänk dig en domstol som ska döma utan lag och straffskala och som dessutom ska hitta en lämplig stand-in för de skyldiga som inte längre står att finna.

Hur skulle du själv göra om du kände på dig att du ville straffa någon just för den transatlantiska slavhandeln? Du skulle snabbt upptäcka att inget du kan göra på egen hand skulle hålla måttet. Även om du och några betrodda vänner anlitade de skickligaste släktforskare för att hitta ättlingar till kända slavhandlare sedan några hundra år och därefter skicka lämpliga bötesbelopp till dessa reservskyldiga för vidare befordran till någon lämplig välgörenhet så skulle du stöta på patrull. Ett gäng skulle säga att världen inte längre följer den bibliska principen att skuld går i arv. En annan grupp skulle hävda att det fanns värre förbrytare än den nollgeneration ni utgått från. Mottagarna av inbetalningsavierna skulle stämma er för ärekränkning och försök till bedrägeri inför statens domstolar. Ett avgrundsvrål skulle höjas från konkurrenterna till den välgörenhet ni utvalt. Den förfördelade gruppen, i det här fallet slavarnas ättlingar, skulle med avsevärd rätt kräva andel i bytet.

Du skulle då förstå att projektet inte skulle kunna förverkligas utan statens stöd. En auktoritet med makt och pengar måste stå bakom. En sanningskommission likaväl som en domstol måste vara ett av staten inrättat organ även om det låtsas vara något annat. Av detta skulle du dra slutsatsen att en sanningskommission i slutändan måste vara en helt statlig angelägenhet. Om det ska ut någon gottgörelse är det staten som får betala. På så vis tar staten på sig skulden. Att staten betalar betyder att pengarna hämtas från skattebetalarna som därmed utses till de slutgiltigt ansvariga för de förseelser för vilka gottgörelse utgår. Om materiell gottgörelse betalas till de förfördelade kan det vara exempelvis i form av avlönade befattningar till de förfördelades främsta ledare i olika muséer, tidningar, stipendienämnder och andra inrättningar som skapas för att minnet av den ursprungliga förbrytelsen aldrig ska glömmas av eftervärlden. Grytan ska hållas kokande för att säkra de nyinrättade jobben och framför allt den statliga apparat som naturligt bildats för att administrera hela den betydelsefulla ruljangsen som bevis för att allting är till det bästa.

Jag tror att Black Lives Matter har kommit på ett snabbspår till en obyråkratisk lösning på alla svåra juridiska problem kring frågan om den transatlantiska slavhandeln. De arbetar enligt hypotesen att om de bara bränner tillräckligt många stadskärnor, rånar tillräckligt många butiker och raserar tillräckligt många statyer så kommer de att få vad de vill utan sådant där trams som sanningskommissioner.

Patrik Engellau