I helgen tittade jag på filmen ”Venom” som nyss haft premiär på Netflix. Den utspelar sig i Marvels serieuniversum och är en typisk serietidningsaction med hjältar och antihjältar och en rätt simpel kamp mellan gott och ont. Men liksom många andra filmer av den här typen är den intressant därför att den sätter fingret på ett fenomen som inte bara existerar i serievärlden utan även i vår egen verklighet, nämligen människor som från en upphöjd position kräver att mindre privilegierade ska göra olika typer av uppoffringar som de själva inte behöver.

Låtsashumanister som Anne Ramberg och Henrik Schyffert.

I ”Venom” står den Silicon Valleybaserade vetenskapsmannen Carlton Drake, grundare av stiftelsen Life Foundation, i centrum. Han ägnar sig åt forskning både på jorden och i yttre rymden, under förevändningen att han vill förbättra människors livsvillkor, och han är lika stenrik som oåtkomlig. Då och då riktas det kritik mot honom för diverse påstådda oegentligheter, men ingen kommer åt honom.

När Carlton Drake hittar en utomjordisk, parasiterande livsform vill han till varje pris förena denna med en mänsklig värd. Och det behöver han förstås frivilliga till. Hans manipulationsförmåga och totala brist på moral blir uppenbar när han beskriver experimentet som om han själv vore delaktig. ”Vi måste stå upp för mänskligheten”, säger han till den obetydliga lilla människan han har framför sig. Men Carlton Drake står givetvis inte upp för någon annan än sig själv. Han deltar inte i experimentet, utan tycker i sin uppblåsthet att det är självklart att andra ska uppoffra sig.

Den här typen av hänsynslösa och amoraliska översittare med storhetsvansinne kryllar det av i serievärlden. Men de finns som sagt även i vår egen värld, om än i mer vardaglig form. Här är några exempel:

Mona Sahlin, välkänd – eller ökänd, beroende på hur man ser på saken – socialdemokratisk politiker som 2001 förnumstigt deklarerade att ”Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka” i en intervju i P1. Själv var hon då verksam i en så gott som homogen, etnisk svensk regering och behövde alls inte integreras i något ”nytt Sverige”.

Anne Ramberg, tidigare generalsekreterare i svenska advokatsamfundet. Under flyktingkrisen 2015 klargjorde hon beskäftigt att äldre svenskar skulle finna sig i att göra avkall på sin välfärd i humanismens namn:

-Jag kan reagera över att politiker, från alla partier, säger att vi måste värna vår välfärd. Det är klart att vi måste göra. Jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk. Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd. 

Anne Ramberg själv bor i en bostadsrätt på 218 kvadratmeter, värderad till drygt 25 miljoner kronor, på Östermalm i Stockholm. Det var alltså andra som skulle göra avkall på sin välfärd – inte Anne Ramberg själv.

Fredrik Reinfeldt, välkänd – eller ökänd, beroende på hur man ser på saken – moderat före detta statsminister (och numera diktaturkramare). 2016 hånade han medborgarnas oro för flyktingmottagandets kostnader med floskler om brinnande julgranar och kollapsande hus. Samma år tjänade han själv 22 miljoner på att skriva böcker och hålla snusförnuftiga föreläsningar.

Henrik Schyffert, underhållare och känd för att ha ägnat sig åt att driva med såväl den amerikanska ursprungsbefolkningen, som med koreaner. 2015 slog han, i sin pompösa självrättfärdighet, fast att flyktingmottagandet endast skulle kosta varje svensk ett Netflixabonnemang, en Fanta och ett par pizzor.

Påståendet var förstås helt uppåt väggarna. Men Henrik Schyffert behöver inte kunna räkna så noga. Samma år visade nämligen årsredovisningen för Schyfferts bolag Schyffert Sweden AB, en ökning från 5.4 miljoner till nästan 12. Det var alltså lätt för honom att bagatellisera flyktingmottagandets kostnader, eftersom den ju bara drabbade andra, mindre välbeställda.

Jonas Gardell, författare, artist och komiker. Han propagerade 2015 för ett ökande av flyktinginvandringen till Sverige eftersom ”vi kan bättre”, och han sörjde när regeringen till sist insåg att det generösa flyktingmottagandet var för kostsamt.

Själv vet Jonas Gardell inte hur mycket pengar han har. Bara att han är en ”rich bitch” och ”ekonomiskt oberoende flera gånger om”. Klart vi ska öka flyktingkvoten – det drabbar ju inte Jonas!

Överhuvudtaget är kändisar som ”engagerar sig” på olika sätt i flyktingkris, klimatkris och vad det nu kan vara, generellt riktiga hycklare. De ”sluter upp” kring diverse upprop och hashtags på sociala medier för att påverka andra att skänka pengar, men själva gör de minsann inte avkall på något. De tjänar tvärtom på det, eftersom det ger dem gratisreklam, TV-tid och uppmärksamhet och i förlängningen mer pengar och mer av det goda livet.

De slår sig dessutom för bröstet, fnissar åt att kallas champagnesocialister och försöker få det att framstå som något positivt. ”Man kan faktiskt vara stenrik och socialist och man har faktiskt rätt att kräva av mindre bemedlade att de ställer upp och drar lasset”, liksom.

Fast det har de fått om sina söta små bakfötter, hela högen. Man har inte rätt att kräva att andra ska avstå det lilla de har när man själv lever i högönsklig välmåga utan ekonomiska bekymmer. Gör man det är man en amoralisk och högmodig människa. Faktiskt inte helt olik serietidningarnas antagonister, som sätter sig själva i första rummet och kräver uppoffringar av andra. Bevare oss för sådana låtsashumanister.