ANDERS LEION: Skrikleken

Alla känner vi till hur en mening kan förvandlas och förvanskas i takt med att den viskas från en människa till nästa, alla ordnade i en lång rad eller en ring. Det kan vara en roande lek.

Dagens samhällsdebatt fungerar på samma sätt. Skillnaden är bara att man öppet skriker till varandra. Det är inte en lek och det är inte roligt. Viskleksdeltagarma försöker så noggrant som möjligt upprepa den mening de tycker sig höra viskas i örat.

Samhällsdebattörerna har ingen sådan strävan. De tolkar istället det de hör medvetet förvrängt för att det bättre skall passa deras syften – att få en motståndare lätt att bemöta.

Varför gör de så?

Därför att de inte längre är intresserade av att diskutera verkliga problem.

Hur kan det komma sig? Det verkar oförnuftigt. Nej, det är nödvändigt för att de skall kunna hålla diskussionen igång. De vet nämligen inget om verkligheten, eller rättare – de vill inget veta.

I Sommar berättade Ola Wong hur han efter en mångårig vistelse i Kina kände sig som en utomjording när han återvände till Sverige. Han hade lämnat ett homogent Sverige där man fortfarande vågade diskutera. an kom tillbaka till ett Sverige Han kom tillbaka till ett Sverige där man ängsligt och förstulet försökte undvika att dryfta det man såg, för att istället dölja verkligheten med utsagor som avsågs vrida denna åt önskat håll – i läsarens eller åhörarens eller åskådarens hjärna, får man förmoda.

Han kom från ett samhälle där man var medveten om att man tvingades beljuga verkligheten till ett annat där man aktivt beljög verkligheten – av fri vilja. Han förstod det inte.

I ett sådant samhälle måste man angripa personer – Det är ju förbjudet att tala om de verkliga, av alla insedda men också av alla förnekade problemen.

Allt kommer att handla om att man angriper kättare, avvikare från den sanna förljugenheten. Den inhöstar mest applåder som tydligast, hänsynslösast angriper en avvikare. Man skriker.

Upplevelsen gjorde Wong sjuk.

Partiföreträdarna har de högljuddaste skrikarna. De är ju djupast nedgrävda i de skyttegravar de tvingats gräva, för att försvara sina påståenden, utformade från en ohållbar verklighetsbild.

Är det verkligen fortfarande så? Har inte samhällsdebatten kunnat ändra sig på senare tid? Nej. Coronadebatten visar att den fortfarande sker på samma sätt, driven av samma krafter. En svensk nationalism, som visserligen inte viftar så mycket med flaggor, men väl grundas i en bergfast övertygelse om den svenska överlägsenheten, blockerar fortfarande en obunden, fri debatt. Under den fösta tiden av pandemin, innan misslyckandet var uppenbart, likställdes kritik av Folkhälsomydigheten med förtal av nationen – ja, med ett slags förräderi. Detta innebar att det uppstår ett slags förgiftat symbios mellan dem som driver debatten, de så kallade intellektuella, och politikerskrået. Politikerna får inte någon hjälp av dessa intellektuella.

I motsats till partiföreträdarna borde dessa kunna vara frimodigare, kan man tycka. De har ju inte någon kollektiv nidbild, något partiprogram, att försvara. Men de är lika bundna till gamla uttalande och gamla positioner. De är nämligen bundna till varandra.

Eftersom de är rädda för verkligheten kan de inte göra annat än bevaka och strida mot varandra. De strider om den bild av verkligheten de gemensamt målat upp. Bilden är viktig, inte det den en gång var avsedd att beskriva.

Det finns oräkneliga exempel. Åsa Linderborg bjuder på flera. Hon angrep Benny Fredriksson, inte utifrån någon kännedom om verkligheten, utan som en soldat i den armé som samlats under Metoo-rörelsens banér. Hennes angrepp på honom gjordes utifrån påståenden av denna rörelses företrädare – och de måste ju tala sanning? De stred ju för något gott!

Hennes angrepp ledde till kritik, vilket hon i sin tur besvarade, förstås. Det håller på så fortfarande. Det finns fler exempel. Hon gjorde sjutton angrepp på Martin Kragh på Utrikespolitiska Institutet och påstod att han skulle vara i brittisk tjänst, utan något som helst belägg. För detta fälldes Aftonbladet av Pressens Opinionsnämnd.

Hon är inte ensam. Hon anförs här endast som ett exempel. Ola Wong är däremot tämligen ensam. Det var därför han vid hemkomsten till Sverige blev så förtvivlad över förljugenheten, den medvetna och kollektivt beslutade förljugenheten att han blev sjuk.

Ola Wong blev frisk. Den svenska debatten har ännu inte tillfrisknat. Den kommer inte att tillfriskna förrän det nuvarande journalistskrået, främst kulturjournalisterna, ersatts med bättre utbildade, kunnigare kolleger.

Det talas ofta om livslångt lärande, att alla måste vara beredda att förnya sitt kunnande för att kunna göra sig nyttig. Det gäller i allra högsta grad journalister. Deras fackförbund borde utforma en vidareutbildning, inriktad på att förse deras medlemmar med bättre verktyg för att förstå verkligheten – en orientering i ekonomi, naturvetenskap och statskunskap. Kanske skulle de då bli mindre rädda för just verkligheten.

Men jag tvivlar på att det skulle hjälpa. Deras chefer och hela kulturen på de stora tidningarna och på SVT och TV4 gör varje förändring svår eller omöjlig.

Lösningen kommer att framtvingas. De kommer att bli utkonkurrerade. Wong arbetar nu hos en konkurrent till de gamla medierna, Kvartal.

Anders Leion