1 av 5 svenskar är usla grannar, trumpetar Aftonbladets Lotta Ilona Häyrynen ut efter att ha tagit del av en undersökning som visar att var femte svensk, 20 procent, helst vill bo granne med en annan svensk.

Rubriken kunde lika gärna ha varit ”4 av 10 utlandsfödda män är emot jämställdhet”. Detta framkommer nämligen också i undersökningen.

Undersökningen, Perspektiv 2020, är en drygt 80 sidor långt rapport framtagen av stiftelsen The Global Village. Den visar att det i de så kallade utsatta områdena finns en utbredd uppfattning om att Sverige är alldeles för jämställt.

Bland män mellan 18-29 anser 37 procent att jämställdheten gått för långt, bland män mellan 30-49 är siffran 40 procent. Av de utlandsfödda männen är 41 procent negativa till jämställdhet. Och det är inte bara männen som tycker att vi gott kunde resa tillbaka lite i tiden, till mer ojämlika tider – hela 35 procent av de utlandsfödda kvinnorna håller med.

The Global Village är, står att läsa på deras hemsida, ”en ideell, partipolitiskt och religiöst obunden stiftelse, vars ändamål är att stärka delaktigheten, demokratin och gemenskapen i samhället i stort och i synnerhet i socioekonomiskt utsatta områden”. Stiftelsen ”arbetar faktabaserat och vill bidra till en lösningsorienterad diskussion om förbättrad integration, grundad i forskning, statistik och kunskapsdelning.”

Visionen är, får vi veta, ”ett Sverige där samhället kännetecknas av integration och jämlikhet, med respekt för etnicitet och kulturell mångfald samt med lika möjligheter för alla människor att förbättra sina livsvillkor. Vår vision är också ett samhälle som drivs av solidaritet, sympati och medmänsklighet.”

Det låter som om de verkar i ett eftersatt u-land, som de och endast de kan rädda. Men Sverige är redan det land de eftersträvar. Jämlikheten är mer utvecklad här än i något annat land, och alla har samma möjligheter att gå i skola och utbilda sig, och därigenom förbättra sina livsvillkor.

Både inrikes- och utrikespolitik vittnar dessutom mycket tydligt om att här finns väldigt gott om både solidaritet, sympati och medmänsklighet. Under flyktingkrisen 2015 tog Sverige emot fler flyktingar än hela övriga EU, och i små och stora städer får nyanlända nu ta del av fördelar som inte ges åt infödda svenskar, såsom kostnadsfria och/eller subventionerade körkort och förtur i bostadsköer. På vilket sätt är svenskarna osolidariska?

Integrationen har det förstås gått lite si och så med, men det beror främst på att respekten för etnicitet och kulturell mångfald är alldeles för stor. Hade vi – eller snarare våra makthavare – visat lite mindre respekt och vågat sätta ner foten inför sådant som heders- och klankultur och religiöst betingad klädsel på barn skulle integrationen ha kommit betydligt längre.

När stiftelsens grundare och vd Ahmed Abdiraham intervjuas om Perspektiv 2020 i DN säger han att resultatet gör honom ”orolig för Sveriges framtid”. Svenskarnas fördomar kan försvåra integrationen, menar han.

Själv blir jag betydligt mer orolig för Sveriges framtid av att så många utlandsfödda och andra generationens invandrare är motståndare till jämställdhet. Den svenska jämställdheten har inte kommit som ett brev på posten, den har vi kämpat för i generationer. Det är helt oacceptabelt att människor kommer hit från kulturer, där kvinnor knappt är fullvärdiga medborgare, och börjar ifrågasätta den.

Om The Global Village på allvar vill verka för integration så är det dessa attityder de måste bekämpa. Men det beror förstås på vilka de vill integrera. Är det de som kommer hit som ska integreras i det svenska samhället – eller är det vi infödda som ska integreras i ojämställda kulturer?