På förekommen anledning använder jag den för svenska förhållanden dubbelt stötande rubriken. För det första ska man inte tala om raser eftersom det troligen inte finns några, inte i Sverige i alla fall. För det andra är det särskilt känsligt att tala om vita människor eftersom den som nämner sådant kan vara anhängare till Vit Makt eller Ku Klux Klan.

Utan att ha fingret på den amerikanska kulturdebattens puls tror jag att ett nytt och skrämmande sound har börjat tränga in. Se till exempel det här avsnittet av The Ben Shapiro Show (tack Harry Morgan för tipset).

Den illavarslande amerikanska tankeutvecklingen kan sammanfattas i fyra punkter:

1. Vi vet att västerlandets framgångar har skapats av en uppsättning ovanliga värderingar som av någon okänd historisk anledning kommit att dominera västerlandets tänkande i hundratals år. Till dessa värderingar och mentala institutioner hör sådant som familjesammanhållning, pliktkänsla, ansvar familjens försörjning, rättvisa, solidaritet med den egna ingruppen som för det mesta betyder landsmännen, sparsamhet, hederlighet även mot främmande, långsiktig skötsamhet och så vidare.

2. Här kommer den första intellektuella innovationen. Dessa välsignelsebringande värderingar har vi tidigare associerat med den västerländska kulturen. Men det är fel, hävdar nu en ny sorts opinionsbildare. Det handlar nämligen inte, säger de, om västerländska utan om vita värderingar. Den vita rasens mentalitet.

3. Vem säger det? undrar du. Det låter som om det vore Rudyard Kipling eller David Duke, ledare för The Knights of the Ku Klux Klan. Men så är de inte. Det verkar som om det är den PK-istiska delen av den amerikanska staten som ligger bakom. I YouTube-videon ovan läser Shapiro innantill ur ett dokument från The National Museum of African American History and Culture, ett statligt muséum. Det är antirasister som ligger bakom omvandlingen av det västerländska till det vita. Antirasister vill särskilt framhålla den vita rasens egenart.

4. Men varför vill antirasister som inte gillar den vita rasens dominans särskilt framhålla de värderingar som gjort västerlandet (och den vita rasen, om någon insisterar) så framgångsrika? Det verkar omvända världen. Man lovordar väl inte dem man helst vill avsätta! Här kommer den andra stora innovationen i denna häpnadsväckande kulturella omvälvning. Nu handlar det om att ta avstånd från de värderingar och levnadsmönster som gjort västerlandet stort. Den amerikanska staten, i varje fall delar av den, propagerar mot sitt eget fundament.

Bara för att understryka att det här inte är en engångshändelse vid det federala afroamerikanska muséet i Washington, D.C. så kan jag hänvisa till den amerikanska staden Seattles hemsida, där ett ”faktablad” i samma ärende presenteras. Där står det exempelvis att ”den vita kulturen definierar vad som är normalt”. Vad är det som ligger bakom sådant som ”bra föräldraskap, stabila familjer, väluppfostrade barn”? ”Vit kultur har fokus på individer (inte på grupper)… Oberoende värderas högt.” ”Vit kultur tillskriver vissa beteenden högre värde än andra. Den definierar ofta andra beteenden som farliga eller avvikande… Vad som känns behagligt bestäms av vita människor och de som skapar obehag eller deltar i en konflikt kan marginaliseras… Detta är strukturell rasism och drabbar dagligen rasifierade människor.” ”Vid beslutsfattande avgörs frågor ofta i enlighet med vita kulturella konventioner, beteenderegler och den makt de utövar över andra.”

Detta grepp bekräftar förekomsten av ett helt nytt tänkande inom den svarta rörelsen i USA. Förut handlade det om att de svarta skulle lära sig de vitas medelklassvärderingar för att själva kunna bli delaktiga i det västerländska ekonomiska och kulturella miraklet. Den västerländska kulturen var förebilden och mönstret. Nu är det tvärtom. Nu förnekas det system och de värderingar som visat sig framgångsrika och i stället ska den mentalitet som aldrig fått någon särskild framgång hyllas och, förmodar jag, göras till rättesnöre.

Och det är alltså den amerikanska staten som finansierar detta. Är det inte egentligen samma syndrom som vi ser i Sverige med det välfärdsindustriella komplexets välvilja och generositet mot mindre framgångsrika kulturer och dess avståndstagande från den medelklass håller landet flytande?

BILD: The National Museum of African American History and Culture.