Nu vill jag lyfta en fråga. (Jag ogillar det där språkbruket att ”lyfta frågor” och använder det bara för att vara inställsamt modern.) Förr i tiden, vilket betyder för mer än fem år sedan, levde även jag i föreställningen att det svenska systemet – ekonomin, välfärden, välståndet, den höga sysselsättningen, den allmänna bekvämligheten och den trots allt överlägsna tryggheten – var för evigt säkrat. Man behöver bara knäppa på teveprogrammen Rapport och Aktuellt för att se att detta sinnestillstånd fortfarande dominerar i maktens Sverige.

Grundtonen är att ingenting kan eller får ändras i vårt land. Ett inslag handlar om att sjukvården måste börja ta hand om en massa operationer och andra ingrepp som uppskjutits på grund av coronat. Därför hade landstingsregionen ändrat personalplaneringen. Rapport hittade en drabbad i form av en sjuksköterska som var förtvivlad över att hon nu bara skulle få tre veckors sammanhängande sommarledighet.

Jag tror att vi står inför förändringar som kommer att få sjuksköterskan att längta tillbaka till en tid när det värsta som kunde hända henne var att hon fick senarelägga några veckors semester. Grunden för min oro är att det för varje år blir allt tydligare att våra politiska ledare inte bryr sig om något annat än sina positioner. Det grövsta exemplet är antagligen att socialdemokraterna för att hålla sig kvar i regeringsställning låter det lilla extremistiska miljöpartiet göra förvirrade och skadliga ingrepp i verksamheter som är viktiga för framtiden, till exempel miljöpolitiken och migrationspolitiken.

Dessutom har jag under coronat blivit alltmer övertygad om att regeringen i verkligheten inte styr riket som det står i regeringsformen att den ska göra. Riket styrs av byråkrati vilket inte bara betyder några tjänstemän på Folkhälsomyndigheten utan framför allt ett mäktigt och genomreglerat system av offentliga organisationer, instanser, rutiner, föreskrifter, etablerade tänkesätt, blockerande intressekonflikter, orubbliga paragrafer och inarbetade handlingsmönster och orealistiska, skruvade värderingar där ingen, inte ens regeringen, har någon handlingsfrihet. Rälsen är lagd och tåget ångar på mot något mål som ingen orkar tänka på.

Det enda som regeringen kan göra nu när den inte kan eller vill påverka kriminaliteten, coronat, migrationen, skolan eller den illa underhållna infrastrukturen är att låna eller trycka pengar. Hundratals miljarder extra har gått åt under coronat. Det har varit svårare att få fram ansiktsmasker till personalen på äldreboendena än att ge vidlyftiga ekonomiska löften till alla som orkar sticka fram handen för ett bidrag. Att göra pengar är enkelt och kostar inget medan det krävs initiativförmåga och handlingskraft att ordna fram ansiktsmasker.

För mig förefaller det uppenbart att detta system inte är hållbart (för att använda ett annat modernt och ofta missbrukat uttryck som ofta får mig att resa ragg). Jag kan inte bevisa det men min intuition säger mig starkare än någonsin att vårt land är på kollisionskurs mot verkligheten. När staten inte har pengar måste den höja skatterna, vilket den troligen kommer att göra. Men det räcker inte. Den måste minska utgifterna också. Den kan till exempel skära ned sin egen byråkrati och avskeda medarbetare. Det kommer den inte att göra eftersom ingen vill skära i den egna kroppen.

Då återstår att minska de ekonomiska flöden som går ut ur staten. En del går till sådant som privata företag tillverkar och säljer, till exempel isbrytare, datorer och viltstaket. Resten går ut i form av pengar till välfärdsstatens klienter. Det vore förvånande om inte detta ledde till en stor välfärdsreform som gick ut på att innehålla en stor del av bidragen.

Folk blir mycket upprörda om de inte får behålla sina bidrag som vanligt. Några kommer säkert att söka sig ut på arbetsmarknaden i hopp om att hitta ett sådant jobb med svältlön som de har möjligheter att få. Det kommer att bli våldsamma kravaller så länge de demonstrerande tror att de på det viset kan få politikerna att öppna bidragskranarna igen. Sedan kommer missnöjet att normaliseras och förvandlas till en permanent höjd brottslighet. Hur ska folk kunna köpa mat och kläder om de varken får bidrag eller lön?

Om man läser svenska debattsidor så handlar de till stor del om olika intressen som anser att de måste ha högre offentliga bidrag eller någon annan fördel av politikerna. Jag skulle vilja att några tänkare funderade på allvar kring det inte alls osannolika scenario som bekymrar mig där en dumdristig politik som förts under lång tid plötsligt kraschar under sin egen tyngd och skapar en social situation som vi aldrig hade kunnat föreställa oss.

Vi har sett det tidigare i svensk historia. Jag drar i min egen skalle hela tiden parallellen till det karolinska enväldets fall med Karl XII:s död i Norge 1718. Under enväldets första fas byggde Karl XI upp en stark stat med en märkvärdigt välfungerande och internationellt beundrad och välförsörjd armé. Det är ungefär som den svenska välfärdsstaten fram till 1970. Sedan lyckades kungen, liksom vår tids politikervälde, ruinera landet genom sina övermodiga och utsiktslösa projekt. Militär stormakt i det första fallet, humanitär stormakt i det andra.