Söderkis och i blygsammare sammanhang gammal fotbollsspelare, som jag är, kan jag inte låta bli att följa mina favoritlag Hammarby och engelska Leicester. På södermalmslagets matcher har jag gått sedan 1960, då de spelade på den numera nedlagda nationalarenan Råsunda fotbollsstadion. Ser jag på lagbilder från den tiden så är det bara svenska namn. Nu, efter sportens globalisering, är dessa snarare undantag, vilket också gäller för motståndarna. Allsvenskan känns allt mindre som ett relevant namn.

För ett par dagar sedan såg jag en utsändning av den allsvenska matchen mellan Hammarby och IFK Göteborg inför ett folktomt Tele2 Arena vid Globen. I slutminuten kvitterar Göteborg och vad som händer då är en scen som har blivit allt vanligare och som får mig att känna främlingskap inför sporten: Ett par spelare lägger sig tillsammans på marken med huvudet i riktning mot Mecka. Detta målfirande har spridit sig i de europeiska elitligorna. Jag minns att jag först reagerade på denna ”fotbollens islamisering” för några år sedan, när ett svenskt juniorlandslag gjorde mål och tre muslimska spelare i landslagströjor lade sig bredvid varandra i samma vördande målgest. Det var ett bisarrt sätt för en svensk nationalelva att fira på, tyckte jag, men också ett tecken i tiden, en spegling av vart vi är på väg.

Det vanliga, klassiska målfirandet brukar ju gå ut på att de flesta i laget kramar om varandra eller jublande sträcker händerna i luften, även om vissa stjärnor i branschen under åren också utvecklat sina egna privata målgester, som en del i marknadsföringen av sitt varumärke. Det ska också sägas att kristna, vanligen katolska, spelare ibland också gör korstecknet när de ska in på planen. Ett tag ville internationella fotbollsförbundet FIFA, förbjuda kramandet, som de ansåg ”omanligt”. Men idag säger de ingenting. Nu ska tydligen muslimer få ”jubla” för sig och övriga spelare, som inte kastar sig till marken, får fortsätta att fira som förut. Det ger knappast någon bild av en sammanhållen fotbollselva, utan är snarare en sinnebild av mångkulturell splittring.

Det inte bara denna ”islamisering av fotbollen” som sker, utan västvärldens självhat speglas inom sporten också på andra sätt. Den organisation som för närvarande är mest fientlig mot hela vår civilisation har kapat högsta engelska ligan, Premier League. Ligans ledning har ställt sig bakom Black Lives Matter. Programförklaringen kan läsas här.

I början av juni blev det hela för mycket, även för en fotbollsälskare som mig, och frustrerad skrev jag på Facebook:

Kollar Wolverhampton-Arsenal på Viasat Play. Just avspark i detta nu. Innan matchen blåses igång, går spelarna, varav många svarta, ned på knä och gör BLM-hälsningen med knuten näve inför tomma läktare. Som i flera tidigare matcher. Så gör även domare och linjemän.

Kommentatorn: ”Sådär, ja. För allas lika värde!”.

Matchen som visades innan var Leicester-Crystal Palace med kortsidorna draperade med svarta BLM-standar. Tidigare har spelarna ersatt sina namn på tröjorna med ”Black Lives Matter”. 

Det känns helt overkligt med denna aktivistiska masspsykos på alla nivåer i våra samhällen. Ideologi trumfar förnuft. Vart har alla tänkande människor tagit vägen i offentligheten? Kanske ändå huvudet är bäst att nicka med?

Den närmaste idrottshistoriska koppling som går att göra för dessa BLM-manifestationer är till det som hände i OS I Mexico City 1968. Alla som var med minns den ikoniska bilden av hur de två afro-amerikanska 200 meterslöparna Tommie Smith och John Carlos på prispallen, med knutna nävar, svarta handskar och sänkta huvuden, gjorde Black Power-hälsning till tonerna av The Star-Sprangled Banner. Detta ledde till att Olympiska kommittén uteslöt de båda atleterna från spelen.

Idag är spelplanen den omvända. I efterdyningarna av BLM-angreppen på vad de betraktar som rasism överallt i västvärlden, överväger flera idrottslag nu att byta namn. Det har skett i USA och här i Sverige är särskilt elithockeylaget Frölunda Indians illa ute. Ledningen ska ta saken i beaktande att ta bort logon med indianen på matchtröjorna. Kanske kommer de också att ändra klubbens namn.

Det märkliga är att de muslimska målgesterna och BLM-intrånget i den europeiska elitfotbollen närmast förbigås med tystnad, i alla fall i svensk media. Det enda exempel jag kan komma på är när Dagens Nyheter i positiva ordalag berättade att den egyptiska stjärnan i ligavinnande Liverpool FC ”Mo” Salahs muslimska målfirande, ”gjordes i vördnad inför Gud”, vilket ”omvände fansen”, som i sitt lyckorus sjöng: If he scores another few then I’ll be Muslim too/If he’s good enough for you he’s good enough for me/ He’s sitting in the mosque that’s where I wanna be. 

Annat var det med det italienska Serie A-laget Lazio som av media ansågs vara fascistanstruket, särskilt med tanke på att deras fans betraktats som ”högerextrema”, då de hade vecklat ut banderoller med sådant politiskt innehåll (jag minns inte exakt var som stod där). 2005 stängdes stjärnan Paolo de Canio av för att upprepade gånger ha gjort fascisthälsning mot hejaklackarna, vilket media villigt rapporterade om. De Canio själv förnekade innebörden i sina hälsningar och menade att han bara saluterade fansen som ”en fri man”.

Frågan om idrott och politik hör ihop låg högt på dagordningen från slutet av sextiotalet till slutet av sjuttiotalet. Det var vänstern som hävdade att man aldrig kunde separera dem åt och ofta återkom med påminnelser om hur Hitler lyckades göra OS i Berlin 1936 till en propagandatriumf. Särskilt två insatser lever kvar: hur Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Rhodesia stoppades efter de så kallade Båstadskravallerna i september 1968 och hur samma sak misslyckades 1975 när Sverige skulle spela mot Chile på samma plats.

Minnesvärt är också 1978 och fotbolls-VM i Argentina. Då tog debatten fart på allvar igen. Den svenske förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericsson utmålades som mer än lovligt naiv när han påstod att landet var välskött och att han inte kunde se några spår av vare sig militärdiktatur eller brott mot mänskliga rättigheter där.

40-50 år senare har det som då var aktivism mot etablissemanget tagit sig in i institutionerna. Överallt talar idrottsförbund, dito organisationer och klubbar uppfostrande om hur viktigt det är att bekämpa den ständigt närvarande rasismen. Det går så långt att man till och med ansluter sig till BLM samtidigt som man tiger om muslimska manifestationer.