Jag har tidigare skrivit om den brittiske journalisten Roland Huntfords bok The New Totalitarians/Det Blinda Sverige (Tema-förlaget) från 1971 här på sajten. Huntford, Sverigekorrespondent för The Observer under åtta år, var en humanistisk visionär som blottlade det mjuktotalitära samhälle som blivit frukten av ett då oavbrutet socialdemokratiskt styre under nästan fyra decennier, vilket idag vuxit till sammanlagt 77 år i regeringsställning sedan Hjalmar Branting tillträdde som statsminister första gången1920.

Det var svenskens fogliga sinnelag i kombination med en slags fredskada som lade grunden till detta ”nytotalitära” samhällstillstånd, menade Huntford. Hos svenska medier såg han inte några försök att granska makten. Journalistkåren var snarast att likna vid etablissemangets härolder.

En länge förbisedd aspekt i Huntfords nyskapande bok var att han ansåg att socialdemokraterna som enda regering i världen hade lyckats med att driva fram en sexualisering av samhället i statens tjänst. Huntfords tes var att (s)exualiseringen hade blivit ett opium för folket. I Sverige räckte det inte med att rent allmänt verka för ”fri kärlek” i tidsandans tecken, något som skedde i övriga europeiska länder. I vårt land skulle statens arbetareparti genom propaganda krossa den föraktliga borgerliga familjemoral, som ansågs prägla den äldre generationen och hämma de ungas utlevelse. Temat utvecklas också i boken Betongväldet från 2007,  som 35 år senare utkom som en uppdaterad analys av Huntfords Det blinda Sverige.

Den sexuella revolutionen i slutet av sextiotalet förde med sig att all sexualitet ansågs vara av godo. Det vara bara samhällets repression som var i vägen. Målet i (s)trategin var enligt Huntford, förutom att splittra den borgerliga familjen, att stärka statens grepp över individerna genom ”att vinna över de unga på sin sida via könskörtlarna”.

Till sin hjälp för att forma de fogliga medborgarna och det uppväxande släktet hade socialdemokratiska regeringar såväl myndigheter som flera stödorganisationer – Huntford betecknade dem som korporativa – till sin hjälp. Dessa var beredda att utgöra en slags förtrupp för omstöpningen av sexualmoralen. Som exempel nämns RFSU, som fortfarande är en av samhällets mest effektiva påtryckarorganisationer, ABF samt dåvarande Skolöverstyrelsen, vars chef för avdelningen för sexualundervisningen, Gösta Rodhe, menade att skolan inte skrämdes av att trettonåringar börjar med sexuellt umgänge:

Vi gillar inte uppfattningen att samlag är det högsta uttrycket för mänsklig kärlek eller ett slags fullkomning eller slutmål. Dess betydelse måste reduceras. Vi bryr oss inte om vid vilken ålder barn börjar gå i säng med varandra så länge de bara är förberedda. Men vi vill inte att barnen ska börja sitt sexliv i ett rökelsemoln av emotioner. Emotionen måste avföras från sexualiteten. Vad vi vill är att barnen talar osentimentalt om saken och kopulerar rationellt.

Detta instrumentella sätt att se på det mest intima får Huntford att dra paralleller till Aldous Huxleys dystopiska framtidsroman Du sköna nya värld från 1932, där en liten skolgosse ställs under observation av myndigheterna för att han flyr undan från en flicka som vill förlusta sig sexuellt med honom.

Ett nedslag i tidsandan: 1972 var till och med PAG, Pedofila Arbetsgruppen, med på ett hörn som remissinstans under RFSL i den statliga sexualbrottsutredningen som tillsatts under ledning av justitieminister Lennart Geijer. Där förordades straffrihet för sexuellt umgänge med barn ”i ringa fall”. Det var upptäckten, inte gärningen i sig själv som antogs vålla skada. Tanken i utredningen var att avkriminalisera incest, upphäva åldersgränser för sex, mildra straffen för övergrepp och våldtäkt samt låta blottare få leva ut sina böjelser. Författaren och debattören Göran Hägg skriver i boken Välfärdsdåren (W&W, 2005):

När utredningen omsider lades fram föreslogs också just dessa saker. Kylig, gammaldags kanslisvenska har i texten ingått en deprimerande förening med tidens terapiklyschor i detta kanske sämsta exemplet på den samverkan mellan gammal överhet och ny välfärdsbyråkrati som annars gett så många goda resultat.

Utredningen utmynnade i SOU 1976:9, som försvann in i ”den stora skammens glömska” när den värsta tokliberalismen hade lagt sig och en ny utredning tillsattes året därpå.

Staten hade emellertid sedan länge lyckats med det unika att ta sig innanför byxlinningen på medborgarna och påverka deras uppfattning om sexualitet och identitet, någonting som vi i vår tid, 50 år efter Roland Huntfords bok, ser en fortsättning på. Idag handlar myndighetsutövningen, uppbackad av regeringen, mycket om det som gäller kön, makt och jämställdhet i form av genusdoktriner, sexuella minoriteters rättigheter och identitetspolitik. Sexköpslagen från 1999 var en milstolpe.

Senaste exemplet kommer från några ledande (s)-kvinnor som kräver en orosanmälan till socialtjänsten när en manlig vårdnadshavare (men inte kvinnlig) har ertappats med att gå till en prostituerad. Dock får man inte i sammanhanget glömma bort att det också har kliat i fingrarna på borgerliga politiker att fostra folket i denna fråga. Minns justitieminister Beatrice Asks förslag för tio år sedan att till allmän beskådan skicka hem lila delgivningsbrev till misstänkta sexköpare.

Andan hos världens första feministiska regering är repressiv och kontrollerade gentemot männen. Det är jämförelsevis puritanska krav som gäller i strävan efter den ständigt hägrande jämställdheten mellan könen, i bjärt kontrast till sjuttiotalets statliga uppmaning om allmän driftsutlevelse. Målsättningen är emellertid densamma som Huntford på sin tid vände sig emot: att skaffa sig den totala moraliska kontrollen över sexualiteten.