Mohamed Omar väckte en intressant fråga här på Det Goda Samhället nyligen, när han ifrågasatte det faktum att vita människor anses bära en kollektiv skuld, men inte någon kollektiv förtjänst. I det här fallet hade en katolsk filosof och debattör skrivit en text i Aftonbladet, där han klargjorde att vita amerikaner bör betala någon form av skadestånd till de svarta.

Den här frågan om en kollektiv skuld som går i arv är intressant på många sätt. Vi ser det här inkonsekventa tänkandet dagligen och stundligen och påfallande ofta är det etniskt betingat. Det är fel att skuldbelägga alla utländska män för att vissa av dem våldtar – men det är helt i sin ordning, till och med nödvändigt, att skuldbelägga alla vita män för att vissa av dem våldtar. Bristen på logik är skriande.

Men det som får mig att fundera lite extra på det här just nu är att en katolik nu sällar sig till den skara som vill skuldbelägga alla vita kollektivt för sådant som hänt historiskt. Och jag tänker att en stor del av den här absurda ivern att skuldbelägga vita (även retroaktivt) härrör just från den kristna tron. Arvsynden är ju en av de grundläggande delarna av kristendomen, och även de som inte själva är troende har sannolikt påverkats av tanken.

Idén om arvsynden har, för mig, alltid varit ett av de mest stötande inslagen i den kristna tron och jag ska villigt erkänna att jag genom åren som katolik fick kompromissa en hel del med mig själv för att acceptera begreppet. Eftersom jag inte är teolog intalade jag mig att de som är det, och som därmed ”vet”, hade rätt. Men jag blev aldrig riktigt av med den skavande olustkänslan. Att människor är syndare redan när de föds, och därför ska tillbringa livet med att göra bot för sådant de inte rår för, är egentligen en ganska otrevlig doktrin.

Det är också en doktrin som lätt kan missbrukas – och historiskt också har missbrukats – av människor som vill skaffa sig makt. Böj knä inför överheten, för överheten är sänd av Gud och om du inte lyder väntar helvetet.

Fullt så enkelt är det förstås inte idag, när en allt större del av mänskligheten – åtminstone i västvärlden – lärt sig tänka fritt. Men arvsynden finns där och är sannolikt en av de starkast bidragande orsakerna till att kristna kyrkor och organisationer ofta förminskar de kristna och istället vurmar extra mycket för andra religiösa grupper. Om man värnar icke kristna lite mer än kristna så visar man att man är medveten om sin egen uselhet och syndighet – därmed blir man också en bättre kristen.

Svenska kyrkan, och Sveriges kristna råd, har länge om inte nedprioriterat så åtminstone i hög grad förminskat kristna flyktingar till förmån för andra grupper. Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackeléns formulering lyder ”Vi hjälper människor inte därför att de är kristna utan därför att vi är kristna” och det låter förstås väldigt märkvärdigt och flott, men egentligen betyder det ”Vi hjälper egentligen hellre andra troende än just kristna, för endast när vi förnekar oss själva framstår vi som riktigt osjälviska och goda”.

Det är helt enkelt ett slags självförhärligande skryt, om än (sannolikt) i de flesta fall omedvetet. Och det är det även när vita slår ner på andra vita och dömer dem kollektivt för vad människor gjort för decennier och sekler sedan:

”Titta på mig, jag är så himla upplyst och medveten om all skada min hudfärg orsakat historiskt, därför ödmjukar jag mig och uppmanar alla vita att göra bot”.

Den här doktrinen omfamnas ivrigt även i miljöer som antas vara sekulära och fria från doktrinen om arvsynden, som i politiken. Det är därför våra politiker allt som oftast fattar mycket märkliga beslut, som att exempelvis låta nyanlända gå före i långa bostadsköer. Det får dem att känna sig storsinta, medvetna om den egna syndigheten och villiga att göra bot. ”Låt våra infödda ungdomar stå några år längre i kön bara, de har ju trots allt synden i blodet genom sin hudfärg”.

Det mest intressanta är förstås att de som på detta sätt predikar arvsynden och den kollektiva skulden främst uppmanar andra till uppoffringar och botgöring. Själva är de ju så goda att de liksom inte omfattas av skulden.

Idag kallas det ”värdegrund”. Men det är ingenting annat än religiöst fromleri.

BILD: Adam och Eva i paradiset. Eva begår den första synden. Målning av flamländaren Michiel Coxie (1499-1592).