PATRIK ENGELLAU: En stark svensk gen

För många år sedan blev jag inbjuden att skriva återkommande kolumner i Expressen. Det tyckte jag var ärofullt. Min första krönika handlade om att Sverige troligen är det mest centraliserade och uppifrånstyrda landet som historien fått uppleva sedan det antika Egypten.

Därefter fick jag inte skriva några fler kolumner i Expressen. Redaktören tog illa vid sig. Men jag vidhåller min tanke. Va, säger du misstroget, skulle Sverige vara mer centralstyrt än till exempel den absoluta kungamaktens förrevolutionära Frankrike?

Till att börja med ligger, verkar det, centralisering i demokratins natur även om vi kanske föreställer oss motsatsen. Alexis de Tocqueville, den franske ädlingen som på 1830-talet reste till USA för att studera världens första moderna demokrati, hävdar att exempelvis de absoluta franska kungarna inte rådde på det civila samhället inklusive adeln som hade nästan statliga befogenheter inom sina landamären. Demokratin är annorlunda:

I demokratiska samhällen är det bara centralmakten som besitter en viss stabilitet… Det ligger i varje regims natur att ständigt vilja utvidga sitt område. Följaktligen är det svårt att undvika att staten längden skall lyckas… Ofta händer det att medborgarna arbetar den i händerna utan att vilja det… Folk erkänner visserligen, som allmän princip, att den offentliga makten inte bör ingripa i privata angelägenheter; men var och en av dem önskar, som ett undantag, att staten skall hjälpa honom i den speciella angelägenhet som upptar hans intresse och försöker dra de styrandes uppmärksamhet till sig, samtidigt som han vill hålla den tillbaka från alla andra. När ett stort antal människor samtidigt anlägger denna syn på en mängd olika ändamål, utvidgar sig centralmaktens område omärkligt åt alla håll, fastän varje sektor önskar inskränka det… Makten blir desto mer centraliserad, ju äldre det demokratiska samhället blir.

De totalitära kommunistregimerna då, frågar du fortsatt tvivlande, skulle de inte ha varit ännu mer toppstyrda? De var förvisso tyranniska men deras metoder skrämde medborgarna som försökte dra sig undan det statliga inflytandet till skillnad från demokratiernas folk som villigt öppnar sig för centralistisk maktutövning.

Men varför skulle just Sverige bli den mest centraliserade av demokratierna? Jag tror att vi här har att göra med en svensk gen. Vi trivs bäst när vi står enade under ett befäl. Vi vill att alla ska vara likadana – jämlika kallas det – och vi tycker inte om split och kiv. Om vi hade varit mer krigiska skulle vi ha varit preussare. Vi är snälla preussare, välfärdspreussare. Vi anpassar oss till vår nästas tänkande så att konflikter inte ska uppstå. Om värdegrunder lanseras från centralmakten ställer vi in oss i ledet. Vi ogillar excentriker och avvikare. Se bara med vilken avsky invandringsskeptiker på senare år har behandlats.

Den svenska statsfromheten är för övrigt mycket äldre än demokratin. Vi har alltid tyckt om när staten skaffat sig mer makt. Före 1500-talets reformation var statsmakten i alla länder begränsad – om än ibland grym – eftersom det rådde maktkamp mellan kungen och kyrkan. Men så fort Luther spikat sina teser förstod Sverige instinktivt att världen gick vår väg. Det tog bara tio år från Luthers teser till den så kallade reformationsriksdagen i Västerås där Gustav Vasa tog kontroll över kyrkans inkomster och biskoparnas slott och därmed i praktiken blev det första protestantiska landet i världen. Staten hade slukat kyrkan och stod som herre på täppan.

Den svenska centraliseringsgenens verkningar framträder tydligt under coronat. Man hade kunnat tro att statens misslyckanden med viruset skulle förmå folk att ifrågasätta hela centralstyrningsmodellen och fundera på om det inte vore bättre med fler frihetsgrader så att mer folklig handlingskraft och initiativrikedom kunde mobiliseras – ungefär som när det privata äldreomsorgsföretaget Attendo olovandes grejade egna ansiktsmasker åt personalen. Men i stället manar den svenska genen oss att kräva ännu mer centralisering, färre landstingsregioner, mer statsbidrag till kommunerna, ökad nationell styrning av vården, mer samordningsansvar för Socialstyrelsen, mer statsbidrag till kommunerna och till alla företag och så vidare. Som Tocqueville säger vill alla ”att staten skall hjälpa honom i den speciella angelägenhet som upptar hans intresse”.

Nu verkar den svenska genen sprida sig över jorden. Folk tror att saker måste bestämmas globalt av någon sorts världsregering. WHO-chefen säger att det största hotet mot världen inte är viruset utan bristen på ledarskap, inte bara nationellt utan globalt: ”En splittrad värld kan inte besegra pandemin”. Jag kan inte föreställa mig att coronat hanterats bättre om WHO styrt över allting.

Patrik Engellau