IDÉ OCH KULTUR Prat, prat, prat. Prat, prat, prat och prat igen. Svensk mainstream-media är besatt av pratandet. Allt ska diskuteras och analyseras utan ände. Tusen olika perspektiv ska uppmärksammas och alla berörda grupper i samhället ska få ge sin syn på det som diskuteras. Det är som att våra journalister är engagerade i en ständigt pågående kollektiv självterapi. Man pratar för att förstå men också för att skapa distans. Inget verkar farligt så länge vi kan prata om det. Tyvärr är det kanske inte sant.

Vi är besatta av pratandet i Sverige. Vi ska prata med varandra för att förstå varandra. Vi ska förstå varandra för att kunna leva med varandra. Pratandet ska rädda oss från konflikter och pratandet ska hjälpa oss att förstå.

Och visst: Det är i princip bättre att prata än att slåss. Och det är väl bra att vi pratar för att vrida och vända på det vi vill förstå. Men. Men. Men. Jag kan tröttna på pratandet också. Jag har inte lyssnat på ett enda Sommarprogram på P1 på flera år. Jag lyssnar sällan numera på P1:s Studio Ett (där man har som ambition att prata och fördjupa). Med ett enda undantag har jag heller inte lyssnat på samtalsaktivisten Navid Modris podd ”Hur kan vi” (prata med varandra). Och jag läser sällan numera pratiga krönikor om ingenting på ledar- och kultursidor. Även pratandet har ett begränsat värde. Även pratandet kan vara allt annat än oskyldigt. Och även pratandet kan till slut bli en fälla.

Det mänskliga språket är i grunden ett kommunikationsmedel. Med hjälp av språket kan vi förmedla information till varandra: Vi kan låta andra förstå vad vi vet och tror om den värld vi gemensamt lever i. Men språket har också en rad sociala funktioner. Människor pratar ofta om vad som helst bara för att umgås. Att prata blir då ett sätt att mötas, ett sätt att skapa konsensus och gemenskap. Men därutöver har pratandet också en läkande funktion. Förr i tiden gick vi till prästen eller till grannarna och pratade om våra problem; idag går vi till psykologen. Att prata om sina problem är att skapa distans till det som plågar. Man frigör sig till viss del från det man verbaliserar och visar fram med sina ord. Men att prata är också att skapa förståelse. Man pratar för att bena ut problemen. Förståelsen gör problemen mer lätthanterliga. Och är det så att vi pratar om någon oförrätt som någon har gjort mot oss kanske vi till och med når fram till en försoning och förlåtelse. Eftersom vi förstår kan vi förlåta. Vi försonas med det som varit och går vidare i livet.

Jag tror att det pratande som karaktäriserar vår svenska offentlighet är ett slags ständigt pågående kollektiv självterapi. Allt som händer måste omedelbart bearbetas verbalt från en mängd olika perspektiv för att på något sätt domesticeras och avdramatiseras. Hur upplever egentligen vanliga människor i Sverige hotet från Coronaepidemin? Vad säger politikerna? Vad säger ledarskribenterna? Vad säger kulturjournalisterna? Hur hanterar man epidemin i USA? Och vad tycker amerikanarna om Trumps sätt att hantera krisen? Och hur ser man i USA eller i utlandet överhuvudtaget på hur vi hanterar krisen i Sverige? Och vad säger läkarna ute på sjukhusen? Och hur går det för invandrargrupperna? Vad tycker de om den information de fått? Hur pratar man om Corona med barnen i skolan? Är barnen oroliga? Och vad tycker egentligen svenskarna om myndigheternas och politikernas sätt att hantera krisen? Har de förtroende för Tegnell och Löven? Och vad säger de inom turistindustrin? Är de oroliga inför sommaren? Och hur har det varit historiskt? Hur har vi hanterat liknande epidemier förr i historien? Professor Dick Harrisson kommer till studion och ger oss ett historiskt perspektiv…

Så där håller det på. Prat, prat, prat. Perspektiv, perspektiv, perspektiv. Förståelse, förståelse, förståelse. Vilket behov fyller egentligen detta eviga pratande? Och vad vinner vi på att prata så mycket? Vad vinner vi på att få ta del av alla dessa perspektiv? Vad är poängen med att få veta hur alla upplever det som händer? Har pratandet gjort oss mer framgångsrika i kampen mot Covid 19? Knappast. Pratandet framstår snarare som ett sätt att undvika att ställa tydliga och relevanta frågor eller att diskutera de verkligt kritiska problemen rörande smittspridningen och behandlingen av sjukdomen. Allt kan alltid beskrivas ur precis alla möjliga vinklar som finns, men journalisters uppgift är att ställa de mest kritiska frågorna. (Se gärna de avsnitt av DGS-TV om Coronaepidemin där det inte handlar om hur människor upplever epidemin utan om hur den bäst ska hanteras.)

Kanske är det pratandets terapeutiska effekt som också är dess problem. Pratandet inger en känsla av distans och förståelse. Människor får komma till tals. Vi får perspektiv. Nu vet vi att epidemier kommer med jämna mellanrum. Vi har nämligen pratat med en historiker om det. Vi vet också att människor är oroliga, men att de inser att livet måste fortgå som vanligt. Vi har nämligen pratat med några vanliga svenskar på gatan. Och busschaufförerna har vi uppmärksammat. Och taxichaufförerna. Och vårdpersonalen förstås. Alla har fått komma till tals. Och Trump har visst fått kritik för något märkligt uttalande i ämnet. Vad bra! Då är allt som vanligt. Skönt!

Svensk journalistik bör knappast försöka fungera som en terapeutisk samtalsgrupp när landet befinner sig i kris. Språket, talet, pratande ska användas för att diskutera viktiga fakta, påpeka åsiktsskillnader, utpeka ansvar. Naturligtvis ska vi inte sluta prata. Men jag tycker många journalister behöver medvetandegöras om att pratandet inte alltid har ett egenvärde. Pratandet kan få oss att förminska och blunda där vi egentligen borde göra tvärtom.

Lorraine Bracco (bilden) spelar maffiabossen Tony Sopranos psykoterapeut i teveserien Sopranos.