PATRIK ENGELLAU: George Washingtons slavar

På USA:s nationaldag den fjärde juli, som firas för att landets oavhängighetsförklaring presenterades den dagen år 1776, höll president Trump ett tal nedanför Mount Rushmore där fyra amerikanska presidenters ansikten är inhuggna i tjugo meter höga skulpturer i berget. Det har han fått fan för.

Några av hans politiska motståndare har anklagat honom för att han hyllade de konterfejade presidenterna, särskilt grundlagsfadern George Washington. George Washington var delansvarig för dessa odödliga ord i oavhängighetsförklaringen:

Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa.

Washington skrev visserligen inte under förklaringen ty han var i New York och krigade mot engelsmännen när den andra kontinentalkongressen antog dokumentet i Philadelphia. Men han kunde för det inte slingra sig undan formuleringarna.

Nu hävdar starka grupper av oppositionella amerikaner med raseri och eftertryck att USA är byggt på en lögn eftersom Washington (och även landets tredje president, Thomas Jefferson, som hade formulerat deklarationen) ägde slavar. Vilket hyckleri att hävda att alla människor är skapade jämlika med oförytterliga rättigheter när man själv håller slavar! Därför ska statyer krossas och den tvåhundrafemtioåriga amerikanska demokratin omvandlas efter något hittills obestämt schema.

Det visste man väl att Washington och Jefferson haft slavar men jag har inte legat sömnlös över detta. Förresten tog det ju snart slut, har jag sagt mig, och ruskat av mig frågan. Men nu när den formuleras med sådan brutal uppriktighet är det svårt att fortsätta att rycka på axlarna. Fakta är fakta. Det står i dokumentet att alla människor är jämlika men George Washington hade slavar. Hur kunde Washington?

Washington föddes 1732. Vid elva års ålder ärvde han tio slavar av sin pappa. När han dog år 1799 fanns det 317 slavar på hans egendom Mount Vernon i Virginia. Av dessa ägde han själv 124 stycken medan 40 slavar var inhyrda och 153 disponerades av hans hustru Martha som fått med sig dem vid hennes tidigare makes frånfälle. Hennes slavar skulle överföras till förre makens arvingar när Martha dog.

Washington var under största delen av sitt liv försiktig med att diskutera slaveriet. Han var rädd att det skulle bli svåra motsättningar i den nya staten om frågan blev ett politiskt trätoämne. (Han hade rätt: sextio år senare ledde den till inbördeskrig.) Washington ville till varje pris skydda den sköra statsbildningen från missämja och splittring.

Så småningom blev Washington alltmer besvärad av slaveriets existens och skrev i sitt testamente att de slavar han själv ägde och vars öde han därför kunde kontrollera skulle friges efter hans död. Han påpekade särskilt den vikt han fäste vid att denna frigivning faktiskt genomfördes:

Och jag vill särskilt understryka och allvarsamt ålägga mina testamentsexekutorer att se till att klausulen om slavarna följs till punkt och pricka utan undanflykter, slarv eller försening.

Thomas Jefferson ägde ungefär 600 slavar under sitt liv. Samma år som oavhängighetsförklaringen antogs var han en av de största slavägarna i Virginia. 1778 såg han till att slavhandeln och importen av slavar blev för bjuden i delstaten. Som president arbetade han för att kriminalisera den internationella slavhandeln. År 1807 antog kongressen en sådan lag som i och med att England ungefär samtidigt beslöt detsamma gjorde att det blev slut på slavhandeln på de hav de två länderna kontrollerade.

Jefferson ansåg att det vore grymt att göra slavarna fria över en natt eftersom de inte var förberedda för ett hårt liv som lönearbetare med allt vad det medförde såsom risk för arbetslöshet, hemlöshet och förlorad trygghet. I stället borde slavarna utbildas, gradvis släppas fria och förses med egen mark, menade Jefferson. Han ansåg att slaveriet korrumperade både slavarna och deras ägare. Efter sin frus död levde han ihop med en av sina slavar, Sally Hemings, och ska med henne ha fått två barn.

Detta är uppenbarligen en långt mer komplicerad fråga än det verkar när man konfronteras med plakattexter om att grundlagsfäderna var skenheliga hycklare och att USA därför måste byggas om från grunden. Personligen vet jag inte om jag skulle ha gjort som Washington och släppt alla mina slavar fria på en gång – ja, jag inser att någon kan hävda att han borde ha gjort det genast i stället för efter sin död tjugotre år senare – eller om jag i någon säkerligen ärligt upplevd patriarkalisk ansvarskänsla som Jefferson arbetat för en i bästa fall mer barmhärtig gradvis omställning.

Jag vet dock att när slaveriet slutligen upphävdes år 1888 i Brasilien var det många frigivna slavar från kaffeplantagerna i São Paulo som gick under när de fick konkurrens av nyinflyttade italienska lantarbetare som var vana vid att slava under lönen och den okänsliga arbetsmarknaden snarare än under en slavägare som kunde vara god eller ond och för vilken slaven ändå representerade ett kapital som ägaren helst inte ville förlora.

I vilket fall som helst kan Black Lives Matter ha rätt i att detta är något som bör diskuteras.

Patrik Engellau