Den forskaren är jag. Jag studerar en särskild sorts intelligent levande djur ungefär som andra forskare undersöker och typbestämmer vargar eller någon sorts mikrob eller alg. Mitt forskningsobjekt är familjen offentligt ägda anslagsfinansierade organisationen typ Försvarsmakten eller Migrationsverket eller de kommunala sociala myndigheterna. Min doktorsavhandling ska handla om släktet välfärdsorganisationer. (Försvarsmakten faller utanför eftersom den visserligen är offentlig och anslagsfinansierad men inte håller på med välfärd, det vill säga att ta hand om svaga människor.)

Ett udda intresse kan det tyckas. Det började med att jag själv arbetade i nästan tio år inom arten internationellt bistånd som geografiskt skiljer sig från arten nationellt bistånd men i övrigt är i stort sett likadan som de andra arterna inom släktet. Det som förvånade mig var att ingen statsvetenskapare eller annan tänkare, vad jag kunde upptäcka, försökt identifiera principerna för dessa djurs beteende.

Mitt första seriösa uppdrag inom myndigheten bestod i att jag, utan någon särskild kunskap i frågan, medverkade i en grupp som skulle författa verkets anslagsäskande, den så kallade petitan, för nästkommande budgetår. Då förstod jag, utan att någon förklarade det, att syftet var att öka myndighetens budget så mycket som möjligt. Om myndigheten fick mer pengar från de anslagsbeviljande politikerna, insåg jag, skulle det vara bra för oss som jobbade där. Mer pengar betyder mer handlingsutrymme, fler internationella kontakter, kanske jobb i FN, kanske snabbare karriär. Den personliga framgången och framtidsutsikterna för oss anställda bestämdes av myndighetens anslag eller omsättning. Jag begrep då att jag arbetade inom en omsättningsmaximerande verksamhet.

Basen för mina teser om detta djurs karaktär och beteende var därmed lagd. Nästa steg i vetenskapen om djurets natur blev att undersöka vilka strategier djuret använder för att nå sitt mål om ständigt ökande budgetar.

Standardlösningen är naturligtvis att inför politikerna i anslagsäskandena framhålla hur stort – och oroväckande ökande! – behovet är av myndighetens tjänster. Vi som jobbade inom det internationella biståndet hade anledning att utveckla teorier om att eländet i tredje världen stadigt förvärrades och att detta berodde på att länder som Sverige genom århundraden deltagit i en kontinuerlig plundring och därför var moraliskt skyldiga att plussa på myndighetens anslag.

Samma mekanism fungerar hos de övriga arterna inom detta släkte. Alla förklarar hur illa allt kommer att gå om de inte får mer pengar. Jag formulerade därför korollariet att en värld som domineras av anslagsfinansierade organisationer och deras tänkande med nödvändighet förvandlas till en jämmerdal.

Men det kan vara så illa att det konstaterande lidandet inte är tillräckligt för att motivera ytterligare anslagshöjningar. I sådana fall sätts de berörda myndigheternas kreativitet på prov. Som tur är för myndigheterna står de inte utan allierade med likartade intressen av att identifiera vita fläckar av okända lidanden på välfärdskartan och därefter namnge, klassificera och uppfinna diagnoser och behandlingsmetoder som hela gruppen av samverkande välfärdsorganisationer kan begära anslag för att åtgärda.

På det sättet har det under de senaste decennierna exempelvis uppfunnits ett stort antal neuropsykiatriska diagnoser som var helt okända och troligen inte särskilt besvärande för samhället innan olika omsättningsmaximerande organisationer med många kreativa och godhjärtade forskare och andra omtänksamma anställda började utveckla metoder att främja sina egna och den lidande världens intressen.

Vi måste vara medvetna om att de människor som verkar inom alla dessa omsättningsmaximerande offentliga organisationer tillhör samhällets begåvningsmässiga och utbildningsmässiga elit. De kan prata, de kan övertyga, de kan förklara, uppfinna, konstruera och naturligtvis glömmer de aldrig – vem gör det? – vad som gynnar just dem.

Det handlar om att alltid verka för att det ska finnas tillräckligt med behövande och lidande klienter. En jätteinnovation var när Sverige beslöt att öppna landets gränser för det outtömliga flödet av immigranter. Världsmarknaden öppnade sig för det välfärdsindustriella komplexet. Tillflödet av nya livsvariga klienter var outsinligt. Migrationsmyndigheterna förvandlades från obemärkta instanser som hanterade ett obetydligt inflöde av enstaka arbetssökande till några av landets mest uppmärksammade och välfinansierade organisationer. När det regnade medel över Migrationsverket stänkte de rikligt på de kommunala omhändertagande instanserna. Mitt Sverige bygger inga murar, förklarade statsministern som är det välfärdsindustriella komplexets främste företrädare.

Vad gör ett sådant organisationssystem om det inte kommer mer pengar från politikerna? Den frågan hade jag inte ens ställt mig innan jag av en händelse nyligen fann svaret. Välfärdssystemets grundprincip är att ta emot anslag från politikerna och att enligt ett visst regelverk skicka anslagen vidare som bidrag till klienterna. Vad är då naturligare – om anslagen inte ökar – än att innehålla penningflödet till klienterna och i stället avlöna egen personal som gör tjänster åt klienterna, till exempel terapi och olika sociala program, och skicka mindre penningbidrag till det behövande klientelet?

Jag hittade en artikel på den amerikanska sajten 538, som verkar vederhäftig, med titeln ”Most Welfare Dollars Don’t Go Directly To Poor People Anymore”. Mellan 1998 och 2014 var de amerikanska federala och delstatliga utgifterna för Temporary Assistance for Needy Families (TANF) oförändrade. Detta problem löste de sociala myndigheterna genom att minska de bidrag som skickades till klienterna och i stället förvandla kontantbidragen till tjänster från sina egna anställda. Se bilden.

PS Jag borde ha kunnat räkna ut det där ty jag har sett det i verkligheten utan att riktigt dra de korrekta slutsatserna. När jag på 1970-talet jobbade som chef för det svenska biståndet i Guinea-Bissau umgicks jag en del med den lokala chefen för FN:s biståndsverksamhet (som också råkade vara svensk). Det fanns en stor skillnad mellan FN:s bistånd och Sveriges. Den största delen av det svenska biståndet utgick i pengar. FN hade hållit på så länge att de egna anställdas löner hade knaprat på penningutbetalningarna så att FN knappt hade några pengar att ge mottagarlandet utan i stället skickade sina egna avlönade biståndsarbetare. Såklart att mottagaren hellre tar en miljon i kontanter än en hjälpare som ska ha en miljon i lön.