PK-ismen och marxismen har en gemensam grundläggande idé nämligen att de grupper respektive ideologi företräder är utsugna och förtryckta av motståndarna och att meningen med den politiska kamp som förs i ideologiernas namn är att rätta till detta förhållande.

Marxismen är mer exakt i sin analys än PK-ismen. Arbetarklassen är utsugen av sina motståndare kapitalisterna. Observera att denna föreställning ska tolkas bokstavligt. Enligt Marx arbetsvärdelära skapas värde bara genom arbete. Att kapitalisterna har resurser beror på att de stulit dessa resurser från arbetarna som rätteligen borde få behålla vad de släpat ihop. Kapitalisterna behövs inte. Marx menade att produktionsapparaten var tillräckligt utvecklad och att arbetarklassen kunde eliminera kapitalistklassen och ta över produktionsapparaten. Lenin hävdade att det skulle bli enkelt för arbetarklassen att administrera produktionsapparaten. Det är inte mer komplicerat än att sköta postverket sa han. Kapitalisterna hade haft sin historiska roll i att utveckla produktivkrafterna men nu, under 1800-talets andra hälft, var produktivkrafterna fulländade och därför kunde det kapitalistiska produktionssättet arkiveras i historien eftersom mänskligheten äntligen kommit fram till det av historien förutbestämda välståndet. (Jag tror att Marx hämtade denna teleologiska föreställning hos sin filosofiske företrädare Hegel som ansåg att en målmedveten världsande styrde mänsklighetens öden.)

Jag skojar inte. Jag har studerat detta mycket noga. Marxisterna trodde så.

PK-ismen är mer oskarp i enlighet med sin grundläggande föreställning att det inte finns någon sanning. Var och en som anser sig utsugen och förtryckt kan svarva till sin egen sanning, till exempel att kvinnor är utsugna och förtryckta av män och att svarta människor behandlas på motsvarande sätt av vita människor. Hos många PK-ister beror – det för det mesta vita – västerlandets ekonomiskt överlägsna ställning på att det koloniala västerlandet sugit ut tredje världen under ett antal sekler. Rikedomen beror också på att de vita bortrövat och förslavat svarta människor och stulit värdet av slavarnas arbete. De vita har också tillgripit värdefulla kulturföremål från de gamla kolonierna, till exempel kranier och penisfodral som de ställt ut på sina muséer. De vita kan inte sluta stjäla de rasifierades värdefulla påfund. Sådan stöld kallas kulturell appropriering och är ett brott. Kulturminister Amanda Linds frilla är ett exempel på kulturell appropriering. Detta ingår i den svenska strukturella rasismen. Inte klokt egentligen att detta får pågå!

Hos marxismen finns bara en förtryckt och utsugen grupp, alltså arbetarklassen, medan det hos PK-ismen finns åtskilliga förtryckta och utsugna grupper såsom kvinnor, ursprungsbefolkningar, transpersoner och barnarbetare. Kanske räknas även dyslektiker och glesbygdsbor till förtryckta minoriteter. Förtryckaren i den PK-istiska berättelsen är också ganska diffus men kärntruppen är vita män, framför allt vita män som står på egna ben och tjänar mer än sådär tre prisbasbelopp om året före skatt.

Den stora skillnaden mellan PK-ismen och marxismen är planerna för respektive utsugare och förtryckare. Marxisternas avsikt var alltså att eliminera huvudfienden eftersom han inte ansågs göra någon nytta utan rentav var skadlig ungefär som judarna i nazisternas ögon. Produktionsapparaten kunde skötas av några postfröknar.

PK-isterna har inga motsvarande uppsåt. De vill att de vita männen ska fortsätta att sköta produktionsapparaten åtminstone fram till dess att PK-isternas ledande element hunnit kvoteras in till de ledande befattningarna. I övrigt räcker det med att öka skatteuttaget på vita män och andra utsugare så att det räcker till bättre bidrag och andra förmåner till förtryckta och utsugna grupper.