MOHAMED OMAR: En rolig och spännande svensk deckare

KULTUR Tänk dig en bekymrad vänsterjournalist som lägger pannan i djupa veck och med fundersam min mumlar för sig själv: ”Mellan Kurt Wallander och Jimmie Åkesson finns ett märkligt band”.

Visst ser det roligt ut? Det blir ännu roligare när man får veta att det faktiskt har hänt – när vänsterskribenten Mattias Hagberg på Göteborgs-Postens kultursida försökte förstå varför svennarna där ute någonstans röstar på Sverigedemokraterna.

I krönikan ”Nordic Noir banade väg för högerpopulismen” (17/1 2018) kan man läsa om hur Henning Mankells deckare, och hela den så kallade nordic noir-genren, fått de dumma svennarna att tro att det går dåligt för Sverige, och förvandla dem till ”högerpopulister”.

Mankell-deckarnas popularitet och SD:s uppgång i opinionen hänger ihop:

Allt oftare tänker jag att det finns en koppling mellan högerpopulismen framgång och kriminallitteraturens segertåg? Den grundläggande berättelsen är alltför lik för att det bara ska vara en slump. Mellan Kurt Wallander och Jimmie Åkesson finns ett märkligt band.

Stackars Henning Mankell, själv vänster, som anklagades för att bana väg för SD… De flesta skurkarna i hans böcker är ”gammelsvenskar”, men det räcker visst med en och annan stygg ”jugge” för att vänstern ska bli missnöjd. Helst ska alla onda figurer vara vita och alla hjältar rasifierade.

Deckarförfattarna, förklarar Hagberg, ”målade en bild av ett Sverige i förfall, ett land där det gamla och trygga var på väg att falla sönder under trycket av något nytt och skrämmande.”

Ja, otryggheten som breder ut sig är bara ”bilder” som planterats i våra hjärnor genom läsning av deckare. I verkligheten är Det Nya Sverige hur tryggt som helst, eller hur?

Jag har läst en deckare som jag faktiskt tycker är bättre än Mankells. Författaren heter Jan Öhman Gustafsson och här slipper man all förutsägbar och tråkig ”samhällskritik”, det vill säga kritik från vänster. Samhällsproblemen kommenteras, men på ett friskt och naturligt sätt. Och inte från vänster.

Inte från höger heller. Huvudpersonen, göteborgaren Yngve Carlzon, är inte en politisk eller ideologisk person utan ger intryck av att vara en helt vanlig, hygglig man. Kommentarerna om samhällets förfall, invandringens negativa konsekvenser, genustokerierna, klimathysterin och annat, känns inte påklistrade utan är subtilt invävda i dialogen och handlingen.

Boken som jag har läst heter Rekyl och är den första delen i en trilogi om poliskommissarien Yngve. Den trycktes första gången 2014 men har nu kommit i en ny reviderad utgåva på Rosa Alba förlag.

Yngve har alltså ingen politisk predikant. Han lyssnar vänligt på alla och styrs framför allt av ett sunt ”svennigt” förnuft och en sund och lika ”svennig” känsla för rätt och fel:

Kåldolmar är faktiskt turkiskt käk, sa Yngve som nyss varit på en föreläsning om främlingsfientlighet. Föredragshållaren Ulla-Catrin Cülgürcül hade triumferande talat om för de förvånade polismännen att det inte fanns något som var svenskt. All mat var utländsk. Alla seder var importerade. Inte ens svenska språket var svenskt. Det var mest en mix av lånord var tyskan, engelskan och arabiskan och en massa andra språk.

Han är misstänksam mot ”genusagenter”:

Det fanns säkert någon fanatisk genusagent här i huset också, tänkte Yngve, misstänksam mot alla dessa kvinnosakskvinnor uppjagade av manshat och med siktet inställt på att sätta dit en potentiell kvinnoförtryckare.

Och Yngve ser nostalgiskt tillbaka på en ”grabbigare” tid på polisen:

Det senaste årtiondet hade man på polisväsendet prioriterat rekryteringen av kvinnor och svenskar med utländsk bakgrund. Det började märkas i polishusen och tiderna var nu tyvärr snart slut för grabbgängen och deras gamla jargong.

Han är helt enkelt en väldigt vanlig, medelålders svensk man. En dålig sida av detta är kanske att man håller det mesta inom sig:

Vad han innerst tyckte och tänkte i dessa infekterade samhällsfrågor höll han för sig själv.

Det här är alltså inte på något sätt en politisk pamflett utan en deckare där berättelsen och rollfigurerna står i centrum.

I boken om Yngve finns en nostalgisk saknad efter Det Gamla Sverige som ger berättelsen en fin noir-känsla. Vemodet tar aldrig över utan balanseras mot humor och friskhet.

Yngve gillar förstås sitt snus:

”Yngve tog fram sin snusdosa och formade omsorgsfullt en rejäl prilla. Det gäller att passa på, tänkte han trotsigt, innan de där EU-byråkraterna förbjuder denna pärla bland njutningsämnen.”

Om du gilla en rolig och spännande kriminalhistoria som också innehåller stråk av nostalgi för Det Gamla Sverige, och dessutom helt saknar tråkig politisk korrekt ”samhällskritik”, så är Rekyl något för dig. Jag tänker läsa de två andra delarna också.

Köp boken här

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar