PATRIK ENGELLAU: Teser om PK-ismen

Även om jag vet att det inte går att uppfinna ett filosofiskt system som förklarar världen i varje detalj så gillar jag inte att lämna lösa ändar när jag ska försöka begripa och förklara saker. Till exempel känns det riktigt att konstatera att PK-ismen är Sveriges statsbärande och dominerande filosofi. Det är också, åtminstone i min skalle, otvetydigt att PK-ismen kodifierar politikerväldets intressen och därför hyllas av politikerväldet.

Men PK-ismen har inte uppfunnits av politikerväldet eller av något av dess intellektuella centra såsom Södertörns högskola eller förbundet Tro och Solidaritet. Den har inte ens uppfunnits i Sverige vilket antagligen beror på att ett homogent och konsensusorienterat folk som det svenska har svårt att göra några verkligt djärva och nydanande tankekonstruktioner, vare sig nyttiga eller skadliga. Till skillnad från engelsmännen gillar vi inte originella idéer eller excentriska människor. Svenska folkets styrka ligger i stället i att vi är – eller var – flitiga och inriktade på konfliktlösning och effektivt samarbete.

PK-ismen har i stället uppfunnits och vidareutvecklats sedan andra världskriget vid amerikanska universitet och just detta faktum är en lös ända i min världsbild. Hur ska man förklara att för det mesta privatfinansierade amerikanska professorer och doktorander inom humaniora kunnat konstruera detta visserligen giftiga men ändå imponerande och sammanhängande tankesystem?

En del gör det, enligt min åsikt, lätt för sig genom att hävda att PK-ismen inte alls är en ny uppfinning utan bara en variant av marxismen som existerade långt tidigare. Därför kallar de PK-ismen för kulturmarxism. Jag kan se logiken i den uppfattningen men jag tycker den förklaringen brister i två betydelsefulla avseenden.

För de första skiljer sig den PK-istiska ideologin avsevärt från marxismen. Dess hjältar är inte den av marxisterna hyllade arbetarklassen utan tvärtom det av marxisterna föraktade trasproletariatet. Marxisterna hade aldrig kommit på tanken att ge statsbidrag till HBTQ-rörelsen och låta ungdomar göra könsbyten på skattebetalarnas bekostnad. Marxisterna hade inte heller så mycket till övers för rasifierade.

För det andra kan jag inte se vad de amerikanska professorerna hade att vinna på att vidareutveckla marxismen. Folk tänker inte stora tankar som inte på något vis gynnar dem eller åtminstone är förenliga med deras långsiktiga intressen. Det finns hur många potentiella filosofier som helst men bara sådana får riktig slagkraft som vilar på någon potentiell eller existerande maktgrupps egenintressen. (Det är därför det svenska välfärdsindustriella komplexet och politikerväldet så villigt anammade det PK-istiska idégodset om förtryckta grupper som blev den humanistiska stormaktens och välfärdsapparatens raison d´être.)

Den lösa änden i mitt resonemang är att det inte är uppenbart vad de amerikanska professorerna hade för intresse av att utveckla PK-ismen. Den enda förklaring jag kan komma på är att amerikanska professorer länge befunnit sig i samma livsbelägenhet som svenska unga kvinnor – som jag skrev om här – och därför liksom de har en dragning åt det PK-istiska. Båda grupperna lever bekväma liv som de själva inte förtjänat. De är medvetna om detta förhållande och har därför dåligt samvete. För att döva sina dåliga samveten utvecklar de tankar om att alla andra som inte heller förtjänar ett bekvämt liv och därför inte har det egentligen borde få det på någon annans bekostnad. Professorerna lever väl på bekostnad av några som är stadda vid kassa – till exempel rika stiftelser, välbärgade föräldrar som har råd att betala universitetens överdrivna avgifter för sina barns högre utbildning, i några fall staten – och anser därför att samhällets eftersatta grupper borde ha samma förmåner, fortfarande på bekostnad av några som professorerna anser har för mycket pengar.

I en andra våg sprider sig detta professorstänkande i allt vidare cirklar bland dem som inser att de skulle kunna gynnas av dessa tankegångar. Den svenska maktapparaten insåg tidigt fördelarna och hängde på. Den nu pågående demonstrationsvågen i USA under ledning av Black Lives Matter visar att PK-ismen slagit igenom hos starka grupper av potentiella välfärdsklienter och hos en del politiker som anar morgonluft.

Patrik Engellau