JAN-OLOF SANDGREN: BLM skulle behöva ett rasbiologiskt institut

Så länge Black Lives Matter bara handlar om att plundra butiker, förnedra poliser och riva statyer över duktiga vetenskapsmän, spelar det kanske inte så stor roll exakt vilken hudfärg utövarna har. Men vad skulle hända om BLM:s visioner blev verklighet? Om man från och med imorgon får igenom alla sina krav – vilket inte bara innebär avväpning av polismakten, utan även massiv kapitalöverföring från vita till svarta, förmåner som garanterad basinkomst, gratis sjukvård, fria universitetsstudier och mycket annat som fattiga amerikaner hittills bara kunnat drömma om. Då blir det ju rätt viktigt att ta reda på vem som faktiskt är svart.

Frågan är inte helt enkel. Joe Biden hävdade nyligen att den som väljer Trump istället för honom är inte svart. Det innebär (såvida inte Biden pratar i nattmössan) att amerikaner som tror sig vara svarta men önskar bli vita, kan rösta Trump i nästa presidentval och få sin önskan uppfylld. Men hur kan man vara säker på att inte dessa ”nyvita” utnyttjar sin mörka hudfärg, för att tillskansa sig fördelar ämnade för svarta (det vill säga de som röstade Biden)?

Åt andra hållet blir det minst lika komplicerat. En av Bidens kandidater till vicepresidentposten Kamala Harris ser i mina ögon ut som en amerikansk version av Mona Sahlin, men har kommit ut som black eftersom hennes pappa är från Jamaica. Elisabeth Warren lyckades sämre med att komma ut som indian (fast Red Lives Matter är ju inte lika starkt varumärke). Som feminist kanske man vill tillmäta X-kromosomen lika stor eller rentav större betydelse än Y-kromosomen och då måste förstås en sån som Barack Obama klassas som vit. 

På den tiden svarta verkligen var förtryckta och inte hade samma lagliga rättigheter som vita, var det säkert få som excellerade i att vara ”black”. Men får BLM som de vill – och svarta tillerkänns ekonomiska och juridiska fördelar som vita i samma sociala situation nekas – måste titeln ”black” skyddas, precis som gamla tiders adelstitlar. Ska exempelvis en syrier få samma fördelar som en afrikan? Och hur är det med mexikaner? Ska dom också kompenseras för slaveriet? Irländarna jobbade ju under slavlika förhållanden i mer än ett århundrade, borde inte dom få en släng av guldsleven? Victoria Kawesa (som själv klassar sig som auktoritet på området) påstod en gång att östeuropéer räknas som ”icke-vita”. Visserligen var det svenska östeuropéer hon talade om, men hur vanligt är det att folk byter ras när de åker över Atlanten? 

Autonoma områden för svarta är en annan återkommande tanke hos BLM, men det kräver förstås att de som inte uppfyller kriterierna flyttar därifrån, och fattiga vita (som vill få del av samma förmåner) inte flyttar in. När det gäller migration mellan stater är det relativt enkelt att på objektiva grunder sortera människor efter medborgarskap, födelseplats och eventuell utbildningsnivå. Men hur åstadkoms objektiv klassificering av ras?     

Om Black Lives Matter vill lämna huliganstadiet och bli en fungerande politisk kraft, behöver man ett rasbiologiskt institut som klargör vilka som är deras målgrupp. Hade det bara handlat om social rättvisa kunde man lika gärna kallat sin rörelse ”Poor Lives Matter” eller ”Underprivileged Lives Matter”. Men det tyngst vägande skälet till att George Floyd erhöll ikonstatus var sannolikt inte hans kriminalitet, narkotikabruk eller ens det faktum att han blev mördad, utan hans fysionomi. Inte bara ”Black lives matters” utan också ”Black physiognomy matters”. Att konstruera samhällen enligt de principerna torde kräva samma verktyg som användes av den svenske rasbiologen Herman Lundborg på 1940-talet. Det vill säga att mäta skallar, upprätta färgskalor, kartlägga avståndet mellan ögonen och använda läpparnas och hakpartiets form för att avgöra vilken plats i samhället människor förtjänar. 

Ett alternativ vore att utveckla den motsatta principen, ”Color doesn’t matter” – ett område där västerlandet, trots alla sina brister varit världsledande ända sedan 60-talet. Om man av någon anledning retar sig på vita, kan man ju alltid lyssna till erkända västerländska auktoriteter som Martin Luther King eller den i dagarna hyllade 90-åringen Thomas Sowell (bilden).     

Jan-Olof Sandgren