Många, inklusive jag själv, är förvånade över storföretagens och den ekonomiska elitens, kanske framför allt i USA, beredvillighet att stödja Black Lives Matter-demonstrationerna och de krav som där presenteras. Detta måste betänkas.

En av de grundläggande teserna i västvärldens självförståelse är att de ekonomiska klyftorna är enorma och kanske till och med ökande. I varje fall är de större än för några årtionden sedan. Om man googlar på begreppet Ginikoefficient, ett mått på ekonomisk ojämlikhet, är intrycket vidgade klyftor nästan överallt. Troligtvis har välståndsökningen under senare decennier gjort att alla fått det bättre medan några har fått det ännu bättre än de andra.Även om man således nästan säkert kan konstatera förekomsten av vidgade ekonomiska klyftor, troligen mer inom än mellan länderna, vet ingen säkert vad det beror på. Det finns en massa teorier. En är att de rika lyckats kapa trossarna till sin hembygd där de hade ett socialt ansvar gentemot sina fattigare medmänniskor och nu i stället flyter runt i världen utan att behöva bry sig om någon och därför blivit ännu mer giriga och hänsynslösa. En annan teori är att de fattiga inte kan ta sig i kragen – kanske för att de korrumperats av statliga bidrag – utan förfaller till lättja och missbruk.

Såklart att denna utveckling påverkar människornas tänkande. De som bara fått det lite bättre är sura på dem som fått det mycket bättre. De som fått det mycket bättre hyser blandade känslor. Å ena sidan gläds de inombords för lyckan att kunna flyta ovanpå, å den andra har de dåligt samvete eftersom de gnags av känslan att de inte gjort något särskilt för att förtjäna sin goda tur. Jodå, de har skött sig och arbetat hårt och de har kanske haft idéer som varit mycket lönsamma eller en fin sångröst som de lyckats slå mynt av men det finns inget som säger att de därför ska tjäna tjugo i stället för tio gånger så mycket som de som inte haft samma tur. Vid sekelskiftet tjänade de tio gånger mer och nu tjugo gånger mer och ingen förstår hur denna märkvärdiga förändring gått till.

Jag tror att de rika, särskilt de stormrika, känner en besvärande tagg i samvetet. De rika är nog inte så förskräckligt samvetsömma men de är ungefär som alla andra människor genomsnittligt hyggliga. Och ju mer man har desto mindre besvärande blir de att göra några gester av omtanke mot de arga, Black Lives Matter till exempel.

Ännu mindre betungande blir det om de gynnade i livslotteriet inte själva behöver avstå något för samvetets skull utan i stället förmår jättebolaget där de är anställda att göra någon sorts eftergift för de uppretade massorna som organiserar upplopp på gatorna. Då kanske jättebolaget känner pressen men ändå försöker tänka ut en metod att slippa ur greppet och i stället hitta på något annat som smäller lika högt. Åtskilliga amerikanska storbolag har gjort det. Till exempel har Starbucks, Honda America, Levi Strauss, Patagonia och kanske Procter & Gamble bestämt att sluta göra reklam på Facebook och andra sociala media för att dessa vägrat censurera inlägg av exempelvis president Trump som BLM och andra PK-istiskt känsliga människor och organisationer ogillar.

Det är klart att det inte bara är dåligt samvete hos de anställda som förmår framstående bolag att göra BLM-vänliga gester. Det handlar också om att smeka kunderna medhårs. Hittills tycks BLM-demonstranterna ha väckt starkare allmänt stöd än vad som kunnat förväntas. Men det står och väger. Demonstranternas vildsinthet i kombination med deras skruvade världsbild kan vända allmänheten emot dem och då vill företagen inte framstå som överdrivet fjäskiga.

Politiken är ett slags ständigt pågående förhandling mellan motsatta samhällsintressenter. I alla västländer finns numera i stort sett samma huvudkontrahenter: eliterna, medelklassen och vad Marx kallade trasproletariatet (arbetslösa, statyskändare, giggarbetare, missbrukare, småkriminella). Eliterna har en tendens att solidarisera sig med trasproletariatet eller de svaga i allmänhet vilket beror delvis på att eliterna har dåligt samvete enligt ovan, delvis på att de, som i Sverige, till stor del försörjer sig på att skydda, omhänderta och värna om trasproletariatet och därför anpassar sitt tänkande efter de svagas intressen.

Min oro är att denna allians mellan elit och trasproletariat – som framstår särskilt pregnant i den svenska välfärds- och kriminalpolitiken i utanförskapsområdena – är dömd att misslyckas i sitt uppsåt att omvandla klienterna till nyttiga, skattebetalande samhällsmedborgare. Det skulle nog inte bli bättre i USA om det gjordes eftergifter åt BLM:s krav.

Den tidiga välfärdsstaten, i varje fall i Sverige, var ett trovärdigt projekt eftersom dess administratörer – se på Alva och Gunnar Myrdal – var besatta av ett uppfostrande och paternalistiskt nit och klienterna var villiga att ta regi. Så är det inte längre. Nu är maktförhållandena omkastade. I kraft av sin mångfald och sin rösträtt behöver klienterna inte längre lyda Alva Myrdals efterföljare. Det bådar inte gott.