PATRIK ENGELLAU: Ett byråkratiskt folk

Jag kan inte sluta plåga min hjärna och mina vänner med funderingar kring den svenska coronapolitiken. Jag är rädd att den allmänna debatten i frågan ska syssla med perifera frågor.

Perifera frågor är allt sådant som var redan var etablerat när viruset attackerade. Att syrgasen sedan länge var bortplockad från äldreboendena är ett beklagansvärt faktum men den viktiga frågan är i vilken mån Sverige har förmågan att hantera en sådan bekymmersam situation när en kris inträffar. Beredskapslagren var nedlagda enligt dumma tidigare fattade och genomförda beslut men hur bra klarade Sverige att kompensera för gamla synder? Myndigheterna hade inte tänkt tanken att det kunde behövas ansiktsskydd men vad gjorde Sverige när det blev uppenbart att det vore bra med skyddsutrustning?

Att jag säger att frågorna är perifera beror på att det viktiga inte är peka ut dåliga beslut och beslutsfattare i det förgångna utan att fastställa om Sverige här och nu kan handskas med oväntade utmaningar.

Oavsett hur bra eller illa vi hade förberett oss är det viktiga att studera hur Sverige lyckades hantera den plötsligt uppkomna situationen. En del saker vet vi inget säkert om, till exempel om Sverige borde ha stängt ned ekonomin. Vi kan jämföra med våra nordiska grannar som stängde ned och hittills fått obetydlig dödlighet. Men vi kan också jämföra Sverige med exempelvis Belgien, Spanien och Storbritannien vars dödlighet ligger högre än den svenska trots att de stängt sina ekonomier.

Men en del saker kan vi bedöma. Exempelvis var ett huvudmål för svensk coronapolitik att skydda den främsta riskgruppen som var personer på äldreboenden. Om Sverige lyckats med detta så hade dödligheten sett helt annorlunda ut.

Hade det varit svårt att skydda de ”äldreäldre”? Jag vill påstå att det hade varit ganska enkelt och att det inte alls krävts särskild medicinsk kompetens utan bara sunt förnuft och handlingskraft. Det är där Sverige brister eftersom vi är ett folk med ett byråkratiskt sinnelag som inte kan ta ens de enklaste praktiska initiativ utan räknar med att någon annan ska ha planerat allt och vidtagit adekvata förberedelser.

Jag vet ingenting om virus eller om äldreomsorg men jag kan ändå precis lika bra som du tänka ut vad som skulle ha behövts. Det handlade om att ”de boende” eller ”brukarna” – vilka förskräckliga byråkratiska ord – skulle skyddas från smitta. Smitta betyder kontakt med andra människor som kan vara smittade. Om jag var ansvarig för ett äldreboende skulle jag börja med att testa alla gästerna, alltså de boende, och placera de smittade i en separat avdelning. Sedan skulle jag förbjuda besök från anhöriga (vilket ju faktiskt också skett). Därefter återstod en sista möjlig smittkälla, nämligen de anställda. De anställda erbjuder det största problemet. De måste testas så ofta det går och skickas hem vid tecken på smitta men det räcker inte. Det kan finnas asymptomatisk men smittande personal. Dessa måste förses med skyddsutrustning i form av ansiktsskydd och visir så att de inte smittar gästerna.

Detta kan jag i egenskap av äldreboendeföreståndare greja själv utan tillstånd eller hjälp av någon myndighet. Det finns privata testleverantörer. Troligen invänder Folkhälsomyndigheten att just dessa tester inte är fullständigt vetenskapligt bevisade men det struntar jag i ty det är bättre med ett halvdant test som finns än ett perfekt test som inte finns.

Det är samma med skyddsutrustningen. Folkhälsomyndigheten avrådde länge från ansiktsskydd eftersom deras effektivitet inte är vetenskapligt fastställd. Men jag skulle inte behöva någon vetenskaplig studie för att förstå det som är uppenbart nämligen att en salivburen smitta som fastnar i ett munskydd inte smittar så mycket. Ansiktsskydd kan man göra själv om det kniper. Konstruktionstips finns på YouTube.

Man kan alltså åstadkomma en hel del med lite sunt förnuft och företagsamhet. Äldreomsorgsföretaget Attendo har gjort det på eget bevåg före andra genom att mot regelverket importera ansiktsskydd utan CE-märkning och därigenom fått ned smittan med 96 procent (vad nu det betyder).

Jag tror att de är på motsvarande sätt med de andra coronautmaningarna till exempel skyddsutrustning till regionlandstingssjukhusen. I sin byråkratiska oföretagsamhet har de väntat på att någon annan, till exempel Folkhälsomyndigheten, som är lamslagen av sin övertygelse om att allt måste vara fullständigt vetenskapligt kontrollerat och belagt, ska lösa problemet.

Sådan är den byråkratiska mentalitet som jag tror har tagit kommandot över vårt land. Det är inte nog med att medborgarna invaggas i tron att någon myndighet har en färdig lösning utan dessutom fryner samhället på näsan när den enskilde tar ett klokt initiativ.

Coronat visar att det är på liknande vis även i annat, till exempel när det gäller testningar som aldrig kommer upp i de 100 000 i veckan som socialministern lovat i flera månader. ”Det här sitter fast i många krångliga system i Sverige”, säger professor Björn Olsen den 25 maj. ”Även i ett pandemiläge befinner vi oss i en byråkratisk mardröm helt enkelt.” Professor Olsen hoppades att testningskrånglet skulle vara över eftersom regeringen tillsatt en testningssamordnare. Nu vet vi att samordnaren gav upp efter tre veckor i jobbet.

En ansvarslös attityd som växer ur myndigheters patriarkala maktlystnad och bysantiskt tillkrånglade regelverk samt medborgarnas lättjefulla anpasslighet är vad som hotar Sverige. (Jo, jag vet att det finns undantag. Själv har jag precis fått hjälp av frivilliga Sjöräddningen att bärga snipan som slitit sig i den bohuslänska stormen.)

Patrik Engellau