Mina chanser att bli medlem av den av regeringen tillsatta coronakommissionen är obefintliga. Om du orkar läsa resten av den här texten förstår du varför.

En undersökning av coronapolitiken är ett stycke vetenskap. När man forskar undersöker man hypoteser om hur saker och ting hänger ihop. En coronakommission måste därför ha en hypotes. Så dumt! protesterar du kanske, om hypotesen inte håller är man i så fall tillbaka på ruta ett! Det är sant. Därför borde regeringen tillsätta fem olika konkurrerande kommissioner som tävlade om att presentera de mest övertygande och användbara rönen. Men det är ett sidospår.

Jag har en hypotes som jag grundar dels på Sveriges erfarenheter under årets fem coronamånader, dels på den motsvarande pandemiutredning avseende svininfluensan som publicerades av MSB och Socialstyrelsen år 2011 (och dels på mina erfarenheter av hur organisationer i allmänhet och särskilt byråkratier fungerar).

Min hypotes är för det första att Sverige trots ett ymnigt planerande och utredande stod ganska oförberett inför svininfluensan 2009 men räddades av att sjukdomen visade sig vara jämförelsevis mild (omkring 11 000 insjuknade och ett trettiotal döda) samt att det fanns vaccin, för det andra att myndigheterna sedan dess inte lyckades strama upp sig enligt svininfluensapandemiutredningen 2011 (ungefär som att Sverige inte tillvaratog erfarenheterna från skogsbranden 2014 utan stod lika häpet oförberett vid nästa stora skogsbrand fyra år senare), för det tredje att denna oförmåga hos landets samlade myndigheter beror på att myndigheter tycker mer om att skriva beredskapsplaner än att sätta dem i verket (det är som skillnaden mellan att tänka ut en trädgård och att gräva den), för det fjärde att svenska myndigheter under flera decennier inte haft något seriöst ledarskap som kontrollerat dem (tänk dig själv ett företag som får jobba utan VD och styrelse under årtionden) och, till slut, för det femte att detta ledarskap borde ha utövats av politikerna men att dessa saknar exekutiv förmåga eftersom de aldrig haft några praktiska jobb utan tror att det räcker med en klubbad viljeförklaring för att det ska hända något.

Jag skulle pröva denna hypotes genom att undersöka ett halvdussin stickprov avseende, som det verkar, uppenbara misstag i coronapolitiken för att se hur de kunnat inträffa. Jag skulle inte bry mig om sådant där som att Folkhälsomyndigheten trodde att coronat aldrig skulle komma till Sverige; ingen visste någonting i början. Ej heller skulle jag hänga upp mig på strategibyten som när Folkhälsomyndigheten slutade smittspåra och nöjde sig med att identifiera smittfall och försöka mildra konsekvenserna (så hade man gjort även under svininfluensan). Jag skulle inte ens ta upp frågan om det varit fel eller rätt att inte stänga ned Sverige eftersom vi ännu saknar facit i den frågan.

Däremot skulle jag intressera mig för administrativa frågor som visar graden av svensk handlingskraft och de svenska myndigheternas förmåga till samarbete, till exempel hur det kom sig att Sverige inte hållit sig framme när det gäller köp av mediciner och eventuella vacciner (politikerna trodde att EU skulle greja det på något broderligt sätt vilket visar på just sådan naivitet som de ibland tillskriver sig). På liknande sätt skulle jag fördjupa mig i frågan varför Sverige inte kunde få fram tester. Den 19 mars, när Sverige nästan helt saknade testutrustning, kontaktade jag företaget Thermo Fischer som tillverkar test kits. På några timmar fick jag svaret att utrustning kunde beställas på internet. Israel fick vid det laget ett helt Boeingplan med materiel från Sydkorea. Erbjöds inte Sverige något sådant?

Motsvarande undersökning skulle jag göra avseende skyddsutrustning. Berodde Folkhälsomyndighetens övertygelse om att ansiktsmasker inte var vetenskapligt befogade bara på att myndigheterna inte varit handlingskraftiga nog att få fram materielen?

Och varför misslyckades man så kapitalt med att skydda de äldre vilket sades vara ett huvudmål för den svenska coronapolitiken? Framför allt: varför fick man inte fram syrgas till drabbade på vårdhemmen när detta är förstahandsåtgärden för personer med andnöd?

Jag skulle också intervjua den uppsjö (nåja) av privata företag som fortlöpande stått redo att hjälpa till utan att myndigheterna visat intresse.

Om hypotesen om de svenska myndigheternas brist på företagsamhet visade sig rimligt befogad skulle jag dra slutsatsen är problemen inte beror på de enskilda offentliga organisationerna utan på den politiska ledning ”som inte sett det komma”, antagligen beroende på att de under några decennier inte brytt sig så mycket som smittskydd som om att sprida politiskt korrekta synsätt i Myndighetssverige. Detta kan troligen ganska lätt beläggas genom en jämförelse av regleringsbreven för Folkhälsoinstitutet och dess föregångare Smittskyddsinstitutet, exempelvis här och här. Årets regleringsbrev för Folkhälsomyndigheten handlar mest om jämställdhetsintegrering, barn och unga i migration, insatser för att förebygga spelproblem, lika rättigheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck, stöd till kunskapsutveckling samt nationella minoriteteter.

Sedan skulle jag lägga fram en slutrapport under en rubrik som ”Sveriges coronaproblem – och troligen även de andra problemen – beror på att vårt lands politiker inte klarar att sköta sitt jobb”. Kanske skulle jag också spekulera kring de systemfel som gör att vi får nationella ledare som intresserar sig mer för PK-istiska särintressen än för landets framtida välgång.

PS Det är inte bara Sverige som lider av denna sjuka. Så här skriver ledarskribenten Ivan Rioufol på franska Le Figaro:

Vid källan av den franska olyckan finns franska förrädare som bär franska förnamn. Under ett fyrtiotal år har de missbrukat väljarnas förtroende, ljugit om tillståndet i samhället och plundrat den försvagade nationen.