Under alla tider har människor sökt skydda sig med hjälp av olika slags värn och skärmar. Ett tidigt sådant var skölden, som kunde stå emot både svärdshugg och pilar. När bågarna blev effektivare måste skyddet förstärkas och rustningar utvecklades, men även dessa kunde genomborras av pilen från en engelsk långbåge. Så har kapplöpningen fortsatt mellan projektil och skydd, och fortsätter också idag med utvecklingen av pansar och pansarbrytande projektiler.

Det finns dock ett annat sätt att fortsätta kampen och utveckla sitt försvar. Det är att använda sig av propaganda och svartkonst och därigenom skaffa sig ett slags oberörbarhet, ett slags helighet.

I enskildheter kan tillvägagångssätten skilja sig, men det huvudsakliga tillvägagångssättet är alltid detsamma. Det gäller att ge sig själv och den egna gruppen en särställning, en status som inte går att ifrågasätta.

En gång i tiden hade feodalherren en sådan ställning. Han kunde alltid, så länge han hade kungens gunst, behandla sina undersåtar efter eget skön och straffa dem efter vad han själv såg som brott – till exempel att de inte hälsat tillräckligt vördnadsfullt.

Också kyrkans tjänare kunde omge sig med ett slags helighet som gjorde dem osårbara. Det som under senare år avslöjats som brott har givetvis försiggått under århundraden: pojkar och flickor som utnyttjats utan möjlighet att försvara sig.

I våra upplysta dagar blir det ändå allt värre. Den som kan framställa sig som en missgynnad minoritet har ett ogenomträngligt försvar. Oavsett vad vetenskapen säger om genetikens större och miljöns mindre betydelse kan brottslingen från ett utsatt område framställa sig själv som offer för sin omgivning, och oavsett vad statistiken säger om fördelningen av offer och förövare mellan olika slags våldsbrott, kan alltid den svarte (den icke-vite) framställa sig som offer också när han är förövare.

Detta framställs så konsekvent och genom en ständig repetition har det nötts in som en etablerad sanning. Vad var det Goebbels sa: ”En tillräckligt ofta upprepad lögn blir till oangripbar sanning”. Där är vi nu.

Hur har vi kunnat komma dit? Det beror på feghet, bekvämlighet och sammanblandning av intressen.

Feghet: hellre blunda och tiga än tala om invandrarnas allt grövre brottslighet – andra generationen är värre än den första. Varför tala om det – då kanske man måste göra något?

Bekvämlighet: Varför skall jag avstå från det skydd som anpasslighet och tystnad ger gentemot de svartas gränslösa anspråk?

Sammanblandning av intressen: Visserligen säger jag mig företräda hela befolkningen, men jag har ju gemensamma intressen med mina invandrarväljare. Det kostar mer att bemöta deras brottslighet och krav än att svika mina gamla väljargrupper, som förresten redan är så till åren att de snart kommer att försvinna. Coronan rensar ju också effektivt i rabatten just nu.

Massmedia har inte bara låtit denna hantering försiggå ostört – de har aktivt befrämjat den istället för att ifrågasatta de svartas påståenden och anspråk. Lata och fantasilösa journalister har hittat ett indignationsnummer, som de utför dag efter dag: de har blivit de svartas megafoner. De upprepar och spetsar till de svartas anklagelser och krav, vilket är förståeligt. De har ju sett till att invandringen hållits på en nivå som skapat de missförhållanden och problem som de nu dagligdags exploaterar.

Goebbels i tjänst hos Hitler utvecklade ett mästerskap i konsten att göra en minoritet, judarna, till syndabock. Denna propagandaskicklighet har länge beundrats. Ändå har nutiden skapat ett ännu större och märkvärdigare propagandatrick: Majoriteten har gjorts till den ständiga syndabocken: råder det oordning och våld i de svartas stadsdelar är det den stora, vita majoritetens verk, går Malmö med jättelika underskott, därför att de svarta inte arbetar, är det den vita majoritetens fel, stiger brottsligheten i utanförskapsområdena är det fortfarande den vita majoritetens fel som diskriminerar och utestänger den svarte från arbetsmarknaden. Dåliga betyg och frånvaro hos och våld utövat av den svarte hör inte till saken.

Det är grandiost, ja sagolikt skickligt! Goebbels ler beundrande och lite avundsjukt i sitt helvete.

Och vi vita då? Ja, den här idiotin kommer att fortsätta. Vi har inte en chans. Vår enda möjlighet är att meritera oss för ett slags hederssvarthet. Det är det många välvilliga journalister och politiker nu gör.

Den svarta huden – historiens effektivaste pansar.