Om man vill göra det enkelt för sig själv att förstå västerlandets pågående dilemma så kan man konstatera att det sedan andra världskriget ständigt ökande ekonomiska överskottet använts dels till allmänna standardhöjningar, dels till att finansiera framkomsten av ett jättelikt transfereringssystem som med tiden har fått en egen vilja och en egen ideologi som kallas PK-ism i Sverige och wokeism i engelskspråkiga länder.

Transfereringssystemet har två väsentliga mänskliga komponenter, dels de individer som administrerar systemet – i Sverige politikerna och de anställda inom välfärdsapparaten – och dels klienterna. Starka ömsesidiga beroendet gäller inom transfereringssystemet. Till exempel betalar politikerna bidrag till klienterna och klienterna tackar med röster.

Allt detta betalas av en medelklass av nettoskattebetalare som lever och verkar i den del av samhället – marknadsekonomin eller den fria företagssektorn eller vad du vill kalla det – som skapar det ekonomiska överskott som är grunden till den grundläggande samhälleliga omvälvning som transfereringssystemets uppkomst representerar.

I Sverige har detta system varit fullt utvecklat i några decennier. Att Sverige är det land som gått först och längst i denna utveckling beror på den svenska medelklassens vekhet och oförmåga att förstå att man måste försvara sig och sina intressen om man inte ska bli utnyttjad. Till exempel har denna medelklass – och dit räknar jag även dem som tidigare kallades gråsossar och nu förvandlats till just medelklass med villa och Volvo och hotar att rösta på sverigedemokraterna – som ännu för bara ett halvt sekel sedan hade ett betydande politiskt inflytande och på det hela taget utövade kulturell dominans gått med på att släppa greppet över politiken genom att låta politikerna forma ett skattefinansierat proffsvälde med statsmedia som rimligt lydiga propagandaorgan.

Ideologins – PK-ismens eller wokeismens – främsta roll är att inskärpa tanken att huvudmotsättningen i det moderna västerländska samhället går mellan de svaga och de starka och att de svaga har rätt. I frontlinjen för de svaga står transfereringssystemets klienter och alla de som aspirerar på att bli klienter, alltså nyupptäckta eftersatta grupper. Bakom denna frontlinje står det högre befälet som alltså består av systemets administratörer samt systemets generalstab av härskande politiker. De starka – som ska skämmas eftersom de anses ha privilegier på de många klienternas bekostnad – är de klenmodiga nettoskattebetalande medelklassarna.

Detta mönster befinner sig under utveckling även i USA med den stora skillnaden att den amerikanska medelklassen är mer militant än den svenska. Den vill stå på sina egna ben och yvs över detta. Den vill ha lag och ordning. Den betraktar kriminella som brottslingar som ska dömas och fängslas, inte som eftersatta med dålig uppväxt och därför utan eget ansvar. Den vill ha polisens beskydd och polisen åtar sig denna skyldighet.

För mer än ett halvsekel sedan bestod den amerikanska underklassen – de potentiella klienterna i ett vid det laget mycket outvecklat transfereringssystem – nästan helt och hållet av svarta människor. Sedan dess har en imponerande andel av de svarta av egen kraft och med en del statlig hjälp avancerat till medlemskap i den självförsörjande medelklassen. USA:s problem är att det finns många, framför allt svarta, som lever kvar i armodet som de anser orsakat av den privilegierade medelklassen och medelklassens vakthund polisen. Underklassens tillstånd i samhället beror enligt wokeismen inte på underklassen själv utan på medelklassens strukturella rasism. Därför hatar de medelklassen och särskilt dess vakthund. Det är i det perspektivet jag tror man kan försöka förstå de senaste månadernas amerikanska demonstrationer på temat Black Lives Matter.

Alla amerikanska kulturyttringar får visserligen sina ekon i Sverige och inledningsvis hölls några demonstrationer även hos oss på detta tema men här tycks demonstrationerna ha ebbat ut medan rörelsen pågår med full fart i USA. Situationen uppträder just nu i tillspetsad tydlighet i stadsdelen Capitol Hill – sex bostadskvarter och en park – i Seattle, Washington. Capitol Hill har sedan tre veckor varit ockuperat av en BLM-demonstration. En polisstation på området har bommats igen, poliserna har tvingats bort från området som först deklarerades vara oberoende från Förenta Staterna men nu av ockupanterna omdefinierats till Capitol Hill Organized Protest (CHOP). Fyra skjutningar har inträffat under ockupationen, företagare och boende i området avser att stämma staden Seattle för att den inte lyckats hålla ordningen i Capitol Hill.

För några dagar sedan ändrade sig borgmästare Jenny Durkan, som översett med den urartade demonstrationen och ville förhandla med ockupanterna, och bestämde att ockupationen skulle vara över per söndagen den 28 juni. Så blev det inte. Ockupanterna har åtskilliga krav innan de tänker ge sig varav de tre främsta framgår av bilden. Polisens budget ska halveras och pengarna gå till de svarta. Dessutom ska alla fängslade demonstranter friges. (En mer fullständig kravlista finns här.)

Enligt mitt tolkningsschema skulle USA ta ett tigersprång i svensk riktning om kraven beviljades. Polisen skulle få en rejäl försvagning och en knäpp på näsan och dessutom få lära sig att inte ta lag och ordning på samma allvar som tidigare. Demonstranter som deltagit i grova egendomsbrott skulle inte längre bestraffas. Transfereringssystemet skulle växa genom att underklassen förvandlades till reguljära välfärdsklienter av svensk typ. Bidragen blir en statens bekräftelse på att klienterna anses förtryckta av de starka i samhället. De starka får betala skadestånd för sitt förtryck.

Jag är kanske alltför känsloladdad, men det här tycks mig kunna bli otäckt omvälvande. Trump sa för tre veckor sedan att han tänkte gå in med federal trupp om Jenny Durkan inte redde upp situationen. Det gjorde han inte, dels för att det kanske är emot konstitutionen, dels för att ett antal höga militära chefer tagit avstånd från honom. Det kunde hända att de federala trupperna inte skulle lyda sin överbefälhavare. Tanken varnar för en allvarlig inre upplösning av världens mäktigaste land. Samtidigt börjar många medelklassare skärpa tonen mot vad de betraktar som underkastelse under BLM:s narrativ om USA lider av systematisk och ingrodd rasism. SWAT-teamet vid Hallandale Beach Police i Florida har sagt upp sig i protest mot att polischefen hade knäböjt enligt BLM:s krav.

Raseriet för de svartas sak når nya höjder med kampanjen mot oönskade statyer som rivs för att de anses symboliserar amerikansk rasism. Men det behövs inte att den person en staty föreställer själv ska ha gjort något förhatligt. En staty över norskamerikanen Hans Christian Heg, som stred i inbördeskriget mot slaveriet, togs ned för att hans stat, Wisconsin, ansågs rasistisk.

I dagens uppskruvade känsloläge när det är svårt att se klart tror många, även de inblandade demonstranterna, att upphetsningen rör rasismen enligt samma tankefigur som Mona Sahlin odödliggjorde genom sitt återkommande resonemang om att de eftersattas svårbemästrade situation i Sverige inte hade något med dem själva att göra utan enbart berodde på svensk strukturell rasism. Det problematiska med den tolkningen är att det inte finns någon lösning om det är så, som jag tror, att det knappt finns någon strukturell rasism. Det som händer i verkligheten är att nya bidrag och nya sociala insatser inrättas för de svaga. Åtgärder för att komma till rätta med svaghet visar sig vara ekonomisk kompensation från de starka till de svaga.

Jag tror att motsvarande sociala mekanism är igång även i USA. Bakom anklagelserna om vita synder både i nutid men framför allt under gångna århundraden ligger en önskan om ekonomisk gottgörelse och andra fördelar för parter som lyckats definiera sig som svaga. Detta är ingen bra lösning ty när svagheten belönas och hyllas minskar incitamenten att ta sig ur den. Dessutom måste mer rasism uppfinnas om det inte finns tillräckligt med naturlig rasism för att ge systemet den moraliska energi det behöver för att kunna fortleva.

PS Bakom CHOP-ockupanternas kravlista finns ett dussintals NGO:er av den typ som antagligen kan tänka sig att ta del av de 1,8 miljarder kronor som skulle bli tillgängliga om Seattlepolisens anslag halverades. Dit hör till exempel Seattle Peoples Party, Trans Women of Color Solidarity Network, COVID-19 Mutual Aid, Chinatown International District Coalition, People of Color Sex Worker Outreach Project, Asian Pacific Islander Cultural Awareness Group och Asians for Black Lives.

PPS Måndagen den 29 sköts ytterligare två personer varav en till döds i det fortfarande polislösa CHOP.