På bilderna från den senaste tidens svenska ”Black Lives Matter”-demonstrationerna dominerar de unga kvinnorna.

Intrycket av att dessa utmärker sig som vänsterradikal åsiktsgrupp bekräftas av SVT/Novus Partisympatiundersökning i februari 2020 där Vänsterpartiet får 23,9 procent av sympatierna bland kvinnor 18 – 29 år, att jämföras med 8,8 procent av männen i samma ålder. Kvinnorna har också betydligt högre siffror för Socialdemokraterna och Centerpartiet.

De unga kvinnornas vänstersympatier, den aggressiva aktivismen inom #metoo-rörelsen, Refugees Welcome, den mer extrema feminismen, HBTQ-rörelsen och deras klimatalarmism är inga nyheter, men har hittills inte väckt så starka reaktioner.

Inställningen till unga kvinnor verkar ha varit färgad av en beskrivning och ett narrativ, som kanske varit välvilligare och mer positivt än för någon annan grupp av vuxna, men som byggt på attityder som möjligen inte längre dominerar.

Och det verkar som en omvärdering är på gång.

Uppfattningen och bilden av unga kvinnor som ”kloka, fina och goda” – och möjligen förtryckta i ett patriarkalt samhälle – har under den senaste veckan ifrågasatts i åtminstone tre artiklar – av Katerina Janouch och, mer indirekt, av Bitte Assarmo samt Alexander Bard/Viktor Widblom, de första två välkända för DGS läsekrets.

Katerina Janouch beskriver i Katerina Magasin ett förhållningssätt präglat av insiktslös intolerans som ”faktiskt samtycker till kvinnoförtryck, mångkulturellt våld, och nedmonterad yttrandefrihet… De tror att vänsterextremism och socialism gynnar kvinnor och barn… det blir allt tydligare att det faktiskt är unga kvinnor som aktivt kämpar för att slå sönder det samhälle som … kunnat erbjuda dem ett tryggt och rättvist liv.”

Ett exempel på denna attityd skulle kunna vara symbolfiguren, pop-artisten Zara Larsson, som hävdar att ACAB – All Cops Are Bastards – samtidigt som hon enligt Janouch vände sig till polisen när hon kände sig otrygg. Janouch förvånas över alla de tjejer som idag är ”så okritiska, så hjärntvättade, så ideologiskt förvirrade att de slåss för att förstöra för sig själva”.

Bitte Assarmo nalkas i sin text i DGS de unga kvinnornas syn på sina liv via det bärande temat i Mia Skäringers show ”No more fucks to give” och jublet hos dess publik, övervägande kvinnlig, vågar man kanske anta. ”Budskapet kan sammanfattas som att ’det är ett helvete att vara kvinna – och det beror på att män är svin’… Alla kvinnor är offer och alla män är gärningsmän.” Skäringer själv har ”hindrats av patriarkatets framfart under sitt drygt 40-åriga liv”. Och publiken jublar ”varenda gång hon skriker något nedsättande om män. Alla tycks känna igen sig. Alla har blivit våldtagna, dominerade, hunsade…”.

Om Assarmo är förundrad och inte känner igen sig i Skäringers bild, ”en narcissistisk komiker som har hittat ett lätt sätt att få uppmärksamhet och tjäna pengar” och publikens jubel, så går Alexander Bard och Viktor Widblom i ett debattinlägg i Nyheter Idag till ett mer direkt angrepp mot de radikala unga kvinnorna. De är som ”prinsessan på ärten” med stort men oförtjänt inflytande, som ”känner och tycker sig fram” och ”förnekar allt ansvar för sitt lynchmobbande bakom myten om sin egen maktlöshet”, i en värld av ”evigt skvallrande och pladdrande i ett hav av intriger mellan pseudocelebriteter”.

Bard/Widblom påminner om filosofen Slavoj Zizeks ”den kvinnliga hysterins tidsålder” som gjort att ”prinsessan blivit det största hotet mot demokratin och det öppna samhället”. ”Vid minsta motstånd ropar prinsessan på censur, tystnad, förbud.” Form har blivit viktigare än innehåll. Logiken ersätts av retoriken. Prinsessan är fixerad vid yta och ord istället för djup och analys.

Sammantaget ger texterna en bild av de unga kvinnornas värld som en ytlig, självupptagen, osjälvständig, oreflekterad och intolerant subkultur driven av ett sug efter godhetsbekräftelse och av vad som råkar vara på modet att tycka i tjejgänget. Detta i en självcentrerad värld där TV-soffans koryféer är den slutliga rättsinstansen, och där 80 procent av världens instagramkonton innehas av unga kvinnor (enligt Bard/Widblom), och den psykiska ohälsan ökar.

De här unga kvinnornas samhällsuppfattning ter sig förenklad, slutsatserna impulsiva och känslomässiga vilket leder till att den politiska agendan blir destruktiv. Att bryta ner vår nuvarande samhällsgemenskap utifrån från ett grumligt offertänkande där målen knappast ter sig realistiska, än mindre önskvärda, gynnar knappast dem själva, eller några andra. Ett Sverige styrt av identitetstänkande, med ett ökat muslimskt inflytande och allt snävare lagstiftning kring relationer kommer knappast att innebära en förändring som i längden gagnar dem, de må vara aldrig så radikala.

Är synen på dessa unga kvinnor på väg att förändras? Populärkulturens bild av den kloka och goda men lite blyga och patriarkalt kuvade unga kvinnan har nog länge varit förlegad men den har dröjt sig kvar. Är den nu på väg att bli en helt annan, mer realistisk men avsevärt mer negativ? Texterna ovan tyder på det.

Det gör även en helt ovetenskaplig sondering bland de närmaste. De mest oförblommerade bedömningarna kommer, inte alldeles överraskande, från kvinnor med lite större livserfarenhet, och i detta hänseende kanske en mer oförvillad blick än mäns.

Johan Ahlienus arbetar inom det vårdindustriella komplexet sedan många decennier. Är gammal nog att minnas, ung nog att bli förbannad. Han heter egentligen någonting annat.