BITTE ASSARMO: Reaktionärt att rollbesätta enbart efter hudfärg

Black Lives Matter-rörelsen har vind i seglen just nu, inte minst i underhållningsbranschen. Flera animerade TV-serier byter nu ut skådespelare som har fel hudfärg.

Den amerikanska TV-serien The Simpsons har beslutat att inte längre använda vita röstskådespelare till de rollfigurer som har annan etnisk bakgrund, enligt ett pressmeddelande från seriens producenter. Även om en skådespelare inte syns, utan bara lånar ut sin röst, är det alltså diskriminerade och rasistiskt om en vit skådis ger röst åt en svart rollfigur.

Det är inte bara Simpsons som påverkas av Black Lives Matter-rörelsen. Även i serien Central Park har en av röstskådespelarna nu tvingats hoppa av. Kristen Bell har gett röst till huvudpersonen Molly. Molly har en svart och en vit förälder, vilket alltså gör det opassande att en vithudad person får vara hennes röst.

”Vi beklagar djupt om vi har bidragit till någons känsla av utanförskap”, säger serieskaparna i ett uttalande på Twitter och Kristen Bell själv hävdar (förstås) att hon redan från början tyckte det var fel att välja en vit person för rollen. Rösten ska givetvis komma från en person som antingen är svart eller av blandat ursprung, enligt producenterna.

Jag har en god vän som är av blandat ursprung. Hennes pappa är svart och mamman vit, med finsk bakgrund. Själv är hon lika ljus som sin mor, men med bruna ögon som sin pappa. Hon har faktiskt haft några uppdrag som röstskådis, under en period som hon tillbringade i Kalifornien, jag undrar just om hon skulle duga i rollen – det vill säga, är det ursprunget som är viktigast, eller hudfärgen? Jag är inte helt säker på svaret på den frågan.

Även i den animerade Netflixserien Big Mouth kommer en av röstskådespelarna att bytas ut. Rollfiguren Missy, som är svart och judisk, har hittills spelats av en kvinna som själv är judisk. Men det funkar inte längre. Och själv har skådespelaren Jenny Slate (förstås, än en gång) aldrig egentligen gillat att göra rollen.

”Missy är även svart och svarta rollfigurer i ett animerat program ska spelas av svarta människor”, skriver hon i ett självkritiskt Instagram-inlägg där hon kallar beslutet ”ett steg i en livslång process att blottlägga rasismen i mina handlingar”.

Hon ser alltså på sig själv som rasist för att hon tar ett jobb som röstskådis – för att den animerade rollfiguren inte har samma hudfärg som hon själv har. Då är man mer än lovligt ängslig, skulle jag säga.

De långtgående konsekvenserna av den här ängsligheten kan bli enorma – dock kanske främst för icke-vita skådespelare. Skulle vi ha samma förhållningssätt när det gäller det omvända – att vita roller ska besättas av vita skådespelare – skulle nämligen svarta och andra rasifierade skådespelare ha väldigt få roller att välja mellan.

Det känns lite som om den kamp som svarta skådespelare en gång förde, för att få tillgång till de klassiska teaterpjäserna (som skrevs av vita) är på väg att göras ogjord. Ska vi åter på allvar diskutera om en svart man kan spela Hamlet? Eller sätta stopp för alla utom vita att gestalta Ibsens Nora? Eller ska vi rentav återgå till forna tiders teater, där männen spelade alla roller?

Det verkar minst sagt reaktionärt.

Bitte Assarmo