Ännu har ingen dom över den svenska coronapolitiken fallit annat än att den preliminärt av många – till skada för den så kallade Sverigebilden – anses misslyckad. Enda hoppet för Sverigebilden vore om förre statsepidemiologen blev sannspådd i sin förutsägelse att när coronat är färdigt så kommer lika många människor per tusen att ha dött i alla länder. Om det dog riktigt många norrmän och finnar så skulle Sverige således få upprättelse.

Detta verkar dock inte sannolikt. Det troliga är att regeringen – och de övriga partierna som på det hela taget ställt upp på regeringens politik – får ett med tiden allt säkrare nederlag att hantera.

Naturmetoden för en politiker som gör fiasko är förneka fakta eller försöka blanda bort korten. Enligt min uppfattning har exempelvis socialminister Hallengren gjort det hela tiden. Det har alltid varit svårt att extrahera något begripligt ur hennes byråkratsvada. För det mesta har även statsepidemiologen Tegnell varit dunkel. Konsekvensen av detta är att man fått gissa sig till Sveriges coronapolitik.

Till exempel har de flesta bedömare som försökt utröna logik i den svenska politiken förutsatt att syftet från början var att försöka uppnå flockimmunitet. På annat sätt var det svårt att förstå att smittspridningen till en början snarare uppmuntrades än motarbetades. Sedermera har ansvariga myndigheter förnekat att något sådant syfte förelåg varför saken ytterligare fördunklats. Själv tror jag aldrig att Sverige egentligen haft någon medveten politik mot coronat även om en del fumliga och okoordinerade åtgärder faktiskt vidtagits (visserligen i allmänhet för sent men i alla fall).

Om faktaförnekandet och svamlet inte fungerar – exempelvis för att journalister gör sitt jobb och ställer följdfrågor i stället för att låta sig nöjas med makthavarnas obegripliga haranger – ligger det nära till hands för makthavarna att bli arroganta och nedlåtande. (Deutsche Welles omskrivna intervju med utrikesminister Linde erbjuder exempel).

Men att försvara sig med snorkighet och pladder fungerar inte i längden. Ekonomiprofessor Lars Jonung har nyligen kommit på ett vassare försvar som går ut på att regeringen inte haft konstitutionella befogenheter att utöva någon coronapolitik. Den ville kanske styra men fick inte på grund av Sveriges grundlag.

Jonung har tre argument som alla grundas i regeringsformen. Det första följer av 2 kap 8 §:

Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det.

Därför var någon sorts ”lock down” inte att tänka på för Sveriges del säger Jonung. I verkligheten sitter svenskarnas konstitutionella friheter dock ganska löst eftersom de ofta kan upphävas på klena grunder. 24 § deklarerar följande:

Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Enligt min läsart ger det regeringen vidsträckta befogenheter. Mötesfriheten, det vill säga två eller flera personers rätt att träffas, får begränsas för att motverka farsot. Regeringsformen verkar riggad för ”lock downs”. För övrigt kan områden sättas i karantän enligt Karantänslagens 7 §:

Om ett område utom eller inom landet är att betrakta som smittat av en karantänssjukdom enligt de internationella hälsovårdsbestämmelserna och det finns risk för att sjukdomen förs in i landet eller härifrån sprids till utlandet, skall socialstyrelsen förklara området smittat av sjukdomen. Området skall anses som smittat till dess socialstyrelsen förklarar området fritt från smitta.

Jonungs andra argument är att ministerstyre är förbjudet enligt 12 kap 2 §:

Ingen myndighet, inte heller riksdagen eller en kommuns beslutande organ, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämpningen av lag.

Det räcker att läsa innantill för att förstå att regeringen visst har rätt att styra landet. (Det står för övrigt i 1 kap 6 § att ”Regeringen styr riket”.) Vad regeringen inte får göra är att lägga sig i myndighetens beslut i enskilt ärende, till exempel att statsrådets brorsa visst ska få dispens från strandskyddet för sin nya sommarvilla. Men mot sådant som beslut om allmän nedstängning på grund av farsot, om regeringen skulle önska, finns inga hinder.

Jonungs tredje argument är det så kallade kommunala självstyret enligt 14 kap 2 §:

Kommunerna sköter lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse på den kommunala självstyrelsens grund. Närmare bestämmelser om detta finns i lag. På samma grund sköter kommunerna även de övriga angelägenheter som bestäms i lag.

Att detta skulle betyda att kommunerna hade monopol på coronapolitiken inom sina hank och stör är en för mig svårtillgänglig föreställning. Om regeringen ser sig förhindrad att styra kommunerna kan jag rekommendera Förordning (2015:1052) om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap och mobilisera sina vasaller länsstyrelserna enligt 6 §:

Varje länsstyrelse ska inom sitt geografiska område i fråga om sådana situationer som avses i 8 § andra stycket vara en sammanhållande funktion mellan lokala aktörer, som exempelvis kommuner, regioner och näringsliv, och den nationella nivån. Länsstyrelserna ska efter beslut av regeringen prioritera och inrikta statliga och internationella resurser som ställs till förfogande. Länsstyrelserna ska vidare verka för att
   - regionala risk- och sårbarhetsanalyser sammanställs,
   - nödvändig samverkan inom länet och med närliggande län sker kontinuerligt,
   - under en kris samordna verksamhet mellan kommuner, regioner och myndigheter, och
   - informationen till allmänheten och företrädare för massmedia under sådana förhållanden samordnas.

Vad jag kan se har Jonung helt enkelt fel. Att jag ogillar hans advokatyr även om han hade haft rätt beror för det första på att den ger regeringen något att skylla ifrån sig på och för det andra att den ger makthavarna skäl att skriva om lagarna så att de får ännu mer makt.