Den 25 juni rapporterar Dagens Nyheter om åttioettårige Gösta Andersson. Medan Andersson i april tränade inför sin trettiotredje Vätternrunda insjuknade han i corona. Läkarna på Södertälje sjukhus beslöt att han varken skulle få hjärtlungräddning eller intensivvård. Det var i praktiken en dödsdom.

Anderssons barn tjatade för att pappan skulle få vård vilket lyckades. Han överlevde och tränar nu för nästa års cykellopp.

The Wall Street Journal, en av världens mest välrenommerade tidningar, hade redan rapporterat om fallet en vecka tidigare. Där heter Andersson emellertid Jan och bor i ett äldreboende i Märsta. Det handlar nog om två olika åttioettåriga Andersson som blir nekade vård men räddas efter barnens ingripanden.

Om man betraktar detta rent polisiärt så ser det ut som avvärjda mordförsök. Var det mordförsök – i så fall kanske ouppsåtliga?

Distriktsläkare Jon Tallinger i Jönköpings landstingsregion var, tror jag, först med att offentligt hävda att likartade kanske oavsiktliga attentat regelmässigt utförs inom äldreomsorgen. Tallinger påpekar att personer med angripna lungor, exempelvis på grund av coronat, enligt läkarvetenskapens huvudregel bör få syrgas vilket ofta löser problemet. Annars kan patienterna dö under besvärande plågor.

Saknas syrgas kan patienten i stället som nödlösning omdefinieras till döende – i ett ”palliativt” tillstånd – och då få smärtlindring och lugnande medel i stället för syrgas. Det är ett humant sätt att mildra plågorna både för den döende själv och för den stressade personalen när det nu inte finns syrgas och personalen ändå inte får sätta näsgrimma i patienter utan särskild utbildning.

Det finns för många indikationer på att sådant inträffar för att man inte ska misstänka att det är ett reguljärt eller åtminstone inte ovanligt förfarande. Redan den 21 maj rapporterade Aftonbladet om sådana mordförsök (dock utan att använda ordet). Tidningen citerar geriatrikprofessor Yngve Gustafson vid Umeå universitet:

På äldreboenden har man i princip bara ordinerat palliativ vård, vilket innebär att man får morfin, midazolam och haldol för att förhindra att man blir illamående och kräks av morfinet. Det är en behandling som näst intill 100 procent säkerligen leder till döden. Att ge både midazolam och morfin hämmar andningen. Har du svårt att andas får du snabbt en sådan syrebrist att du dör.

Om jag inte missförstår står vi här inför en graverande samhällelig realitet som väcker åtminstone två besvärande frågor. Den första frågan är varför detta sociala fenomen – att systemet ibland låter coronasjuka äldre dö i stället för att ge dem adekvat medicinsk behandling; något som på mig alltså låter som mord eller i varje fall vållande till annans död – inte väcker någon upprörd allmän debatt trots att man inte behöver leta så mycket i svenska och utländska media för att se saken påtalas. Den frågan kan jag inte svara på.

Den andra frågan är vem som är skyldig. Den saken kan jag i alla fall spekulera kring som om jag vore något slags Hercule Poirot eftersom jag inte sett någon annan göra det. Vad jag kommit fram till är att det sannolikt inte finns något illvilligt centrum där doktor Död utfärdar order om att vissa åldringar ska tas av daga med morfin på kommunala äldreboenden. Däremot kan man ana att vi står inför ett byråkratiskt maskineri där alla aktörer gör vad som ser klokast ut i deras eget perspektiv samtidigt som det dagliga malandet av alla inblandade regelverk och procedurer som ett slags biverkan tar död på åldringar.

Före Ädelreformen år 1992 hade alla äldreboenden syrgas som standard för att sättas in när en patient började lida andnöd. Äldreboendena drevs då av landstingen. Ädelreformen innebar i stort sett att landstingens och kommunernas uppgifter renodlades så att kommunerna tog hand om omsorgen och landstingen sjukvården. Därför tog man bort syrgasen från de äldreboendena som drevs av kommunerna. Behövde folk syrgas så fick de transporteras till sjukhusen.

Sedermera tycks landstingen ha börjat betrakta syrgasen som sitt medicinska monopol och svartsjukt värnat om denna ensamrätt. Region Gävleborg skriver så här:

Syrgas är ett läkemedel som ska ordineras och doseras i likhet med alla andra läkemedel. Syrgasbehandling kräver särskild teknik och utbildning både av patient och av personal… Syrgasbehandling och intensivvård med respiratorbehandling förbättrar överlevnaden och chansen att bli helt frisk vid svår covid-19. Detta är aktuellt för patienter som bedöms ha tillräckligt låg biologisk ålder och låg grad av underliggande sjuklighet för att tolerera den ofta långa intensivvården för att sedan kunna återgå till ett värdefullt liv. Många patienter med hög biologisk ålder och hög grad av sjuklighet är inte aktuella för intensivvård utan har störst nytta av ren palliativ behandling.

Antag nu att att personalen på ett äldreboende bedömer att en av deras boende skulle behöva syrgas. Personalen får inte på eget bevåg skicka iväg den sjuke till ett sjukhus utan beslut måste tas av en läkare. Läkaren jobbar någon annan stans och kanske inte anser sig ha tid att träffa den coronasjuke patienten (som smittar). Läkaren tar ärendet på telefon. Det enklaste är att ordinera morfin och andra läkemedel som finns på äldreboendet. Detta är grannlaga frågor. Läkaren kan ju inte veta om den sjuke skulle klara av transporten och verkligen räddas av syrgasen. Kanske ingen idé att ens försöka.

Sedan är det en annan sak. En grundbult i svensk coronapolitik är att vårdapparaten inte ska korkas igen av sjukdomsfall. Kurvan ska plattas till vilket kan ske genom begränsningar av tillflödet av nya patienter. Ett sätt är att vara restriktiv med nya inläggningar från äldreboendena. Den behandling som återstår för dessa är då morfin.

Dessutom har jag hört från Jon Tallinger att landstingen i sitt planeringsnit har uppmanat läkare att i förväg ”vårdplanera” intagna på vårdhemmen. Vårdplanering innebär enligt uppgift att läkarna ska komma överens med den intagne att vederbörande inte ska erhålla medicinsk behandling om han insjuknar i coronat. Detta rationaliserar arbetet eftersom vårdapparaten redan från början vet hur varje enskilt fall ska behandlas om vederbörande drabbas av livshotande sjukdom. Morfinet blir standardlösningen.

Ovanpå allt detta kommer något som ytterligare försvårar behandlingen av de äldre, nämligen Socialstyrelsens nya regler om prioritering av vårdresurser när de inte räcker till alla behövande. Så här skrev jag i början av april:

Socialstyrelsen har nyligen utarbetat riktlinjer för prioritering av intensivvård under extraordinära förhållanden. Den första ledande principen är att alla människor har lika värde, vilket i sin tur innebär att prioritering inte får ske vare sig utifrån social situation, ställning, eventuellt funktionshinder eller kronologisk ålder. Det andra är behovsprincipen som innebär att den som har störst behov av en åtgärd ska få företräde till den. Den tredje principen fastställer att åtgärd ska ges till den som har mest nytta av den.

Precis vad detta betyder verkar oklart. I Läkartidningen förklarar fyra läkare – Ingemar Engström, Göran Hermerén, Nils-Eric Sahlin och Barbro Westerholm – hur de tolkar Socialstyrelsens mening: ”Vi uppfattar detta som en icke ändamålsenlig förenkling där patientnytta definieras som enbart livslängd. Det skulle betyda att en yngre person alltid skulle gå före en äldre, allt annat lika.” 

I praktiken visar sig de fyra läkarna ha fått rätt i sina farhågor. Vårdapparaten följer regelverket. Har man tilldelat vårdresurser strikt efter åldersprincipen så har man i alla fall inte gjort fel.

Allt är logiskt och rättänkt och när maskineriet drar igång och alla delarna klickar i varandra så slutar det med att sjuka äldre i alltför många fall får morfin i stället för syrgas.

PS Om man googlar efter syrgas får man åtskilliga träffar på företag som säljer behändiga syrgasutrustningar för hemmabruk (se bilden). En dotter skulle kunna köpa en maskin till den sjuka pappan på hemmet. Men det går inte på grund av besöksförbudet. Dessutom måste syrgas inom den offentliga sektorn ordineras av läkare. Vägarna till självhjälp verkar blockerade.