Var Karl XII en bra eller dålig kung? Det är inte det detta inlägg ska handla om. Idag den 28 juni 1709 vid Poltava led vi ett våra största nederlag någonsin.

Det sägs ibland att nationalkänslan är något nytt, något som uppfanns på 1800-talet. Men det stämmer inte. När man läser karolinernas egna ord i brev och dagböcker ser man att de uppfattade sig som svenskar. De uppfattade sig som en särskild nation skild från andra nationer. Det fanns ett vi.

Åtta tusen svenskar stupade, många fler blev tillfångatagna. Det var en nationell tragedi som berörde väldigt många svenskars liv. En stor del av de nu levande svenskarna har soldater bland sina förfäder. Jag känner till flera karoliner i släkten på min mors sida – och då har jag bara en svensk förälder. De som har två svenska föräldrar har sannolikt ännu fler av Karl XII:s soldater i sina släktträd.

Efter slaget sammanfattade löjtnanten Joachim Lyth det så här:

”Här var nu vår lyckeliga periodus omlupen, och var denne dagen oss svenskom en bister, mulen och mörk dag, ja, en alltför stor olycksdag.”

Han skriver oss svenskar.

Efter Poltava far kungen och det som finns kvar av hären till Turkiet. Av karolinernas brev därifrån får vi en uppfattning om deras tankevärld. De tyckte inte att var roligt att leva långt borta från de sina i ”detta vilda och okristeliga landet”.

Rospiggen Nils Malm avslutar ett brev hem med en önskan ”att Gud ville välsigna Eder och alla goda vänner i hela vårt rike”.

Sverige är i brevet vårt rike.

Karolinen E Demin skriver så här i ett brev till sin syster i Uppland:

”Vad för plågor och ängsligheter vi äro råkade uti, det är intet till att beskriva. Turkar och barbarer äro till att omgås med; och vet Gud, huru snart vi slippa ifrån dem. Den stora Guden hjälp vår nådiga konung och sedan oss arma mänskor ännu en gång att komma hem till vårt kära fädernesland och där till få se varannan i fred och rolighet!”

Nils Weneus skriver så här till sin far:

”Den högste Guden give, att vi måste få se den dagen, att vi finge göra oss färdige att marschera härifrån detta fula landet, som Kristi namn ingenstädes är bekant, in på kristelige orter, att vi där kunde få leva ibland våra bröder. Jag tror, att den dagen vore kärare, än jag vet icke vad.”

De som påstår, att svenskar före 1800-talets nationalistiska rörelse inte hade en föreställning om Sverige som en nation med en identitet och inte någon tanke om att svenskar hörde ihop som ett folk, har fel.

Karolinerna visste att de inte var turkar och de kallade sina landsmän bröder.

När Heidenstam skrev novellsamlingen Karolinerna forskade han i svenska och ryska arkiv, studerade memoarsamlingar och gamla brev samt besökte Bender och andra orter med minnen från Karl XII:s vistelse i Turkiet. Han kände väl till hur karolinerna kände och tänkte. Enligt Alf Åberg, som skrev förordet till en utgåva av Karolinerna, kom Heidenstam ganska nära verkligheten i sin skildring av soldaternas hemlängtan, deras dröm om Sverige.

I novellerna ser man inte mycket av ära och käckhet – utan det som gripit Heidenstam är lidandet. Detta lidande bör inte glömmas bort, så att de unga som växer upp i välfärdens och fredens Sverige tar allt det goda för givet. Vi behöver bli påminda om vad tidigare generationer gått igenom.

Några av de mest gripande novellerna i Karolinerna handlar om krigsfångarnas öden. De befinner sig långt borta från hemlandet och de vågar knappt nämna ordet ”hem” av rädsla för att ångesten ska bli dem övermäktig.

”Hemma . . .”, mumlar en av dem, en ung kornett. ”Inte sant, du har också grubblat på det ordet…. Du har gått och upprepat det stilla för dig själv… hemma, hemma! Det börjar med att barnet räknar spikarna och kvistarna i golvet…. Hemmet, ser du, det är något, som begynner med ett litet frö och slutar som ett stort träd. Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir flera rum och ett helt hus, en hel bygd, ett helt land…. och utanför det landet förlorar till och med luften och vattnet sin vederkvickande smak.. .”

Nationen som ett hem.

Den danske litteraturkritikern Georg Brandes menade att Heidenstam i Karolinerna gett Sverige dess första epos. Karolinerna såldes i enorma upplagor och lästes i skolan under många år. Idag är det tyvärr en bortglömd bok som få unga känner till.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)