HITTAT PÅ NÄTET: Zacharias Topelius om slaget vid Poltava – ”Efter en fruktansvärd strid måste svenska hären vika”

Slaget vid Poltava utkämpades den 28 juni 1709 mellan svenskar och ryssar och slutade med ett svenskt nederlag.

Boken om vårt land (på finska Maamme kirja) av den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius utgavs 1875, avsedd som läsebok i folkskolan i Finland. Den översattes även till finska och användes i skolorna långt in på 1900-talet och bidrog till uppbyggandet av en finsk nationalkänsla. 

I läseboken finns en skildring av slaget vid Poltava.

Kapitel 158: ”Vägen till Pultava”:

”Från den tiden blev han Europas hjälte”

Aderton år gammal var tolvte Karl, när han besegrade danskar och ryssar. Från den tiden blev han Europas hjälte. Världen prisade hans oförlikneliga tapper het, hans blygsamhet efter segern, hans mildhet .mot de besegrade, hans rena seder och hans oskrymtade gudsfruktan. Hans folk drömde endast om segrar, hans krigare – hans ”karoliner” – tyckte det vara den största ära att få strida och dö för en sådan konung.

”Nu ville kung Karl till sist kuva det ryska riket”

Nu ville kung Karl till sist kuva det ryska riket och tågade till södra Ryssland, där han väntade bistånd av kosackerna. Men under de sju år, han lämnat ryssarna ostörda, hade tsar Peter lärt sig krigskonsten av svenskarna och inövat stridbara härar. Kung Karl trängde allt längre fram och fann intet bistånd, endast ödelagda länder och förbittrade fiender. Hans krigare följde honom; den stolta hären vann nya segrar; men smälte alltmer tillhopa, och Peter slog de förstärkningar, som sändes från Finland.

”Efter en fruktansvärd strid måste svenska hären vika”

I juni månad år 1709 belägrade konungen fästningen Pultava i södra Ryssland, 200 mil från sitt eget rike. Där blev han omringad av tsar Peter med en här av 55,000 man och 132 kanoner. Svenska hären var 18,400 man stark; den led brist på livsmedel och krut, men vända om var icke kung Karls vana. Det var den 28 juni. Oförfärade som alltid anföllo och togo hans trotsiga krigare de ryska skansarna. Men nu var den hittills aldrig sårade hjälten illa sårad av en kula i foten och kunde ej rida omkring och ordna striden. Där blev oreda i befälet: en del av hären ryckte längre fram och blev fången; en annan del stannade och blev anfallen av en stor övermakt under tsarens eget befäl. Efter en fruktansvärd strid måste svenska hären vika; 2 500 lågo döda, 2,000 voro fångna; resten samlade sig kring konungen och tågade söderut. Där är en stor flod vid namn Dnjeftr, och i den faller en mindre flod vid namn Worskla. I vinkeln mellan dessa floder blev återstoden av svenska hären ånyo omringad av ryssarna. 12,500 man måste giva sig fångna; 1,500 undkommo med konungen till Turkiet.

”I slaget vid Pultava stredo omkring 3,000 finnar”

I slaget vid Pultava stredo omkring 3,000 finnar, kvarlevor av tappra bataljoner, som glesnat på slagfälten. Bland dem voro Viborgs, Nylands och Åbo läns ryttare, karelska dragoner samt fotfolk av Björneborgs, Nylands och Åbo läns regementen. De, som ej stupade, fördes fångtia långt in i Ryssland. Några flydde tillbaka till hemlandet; andra frigåvos efter freden, och alla visste omtala sällsamma öden.

Läs kapitlet i dess helhet här

Redaktionen