Det var länge sedan jag ondgjorde mig över det troligen mest fatala misstag som politikerväldet utsatt Sverige för under det senaste halvseklet, nämligen preposition 1975:26 som antogs av en enig – enig! – riksdag. För att du inte ska glömma frågan så ondgör jag mig igen.

Enligt propositionen skulle alla kulturer tillskrivas samma värde. Icke-svenska kulturer skulle uppmuntras på olika sätt, till exempel genom statsbidrag, för att kunna utveckla sin särart.

Denna endräkt hos riksdagsledamöterna förvånade mig länge. Jag kunde bara kunnat hitta en enda förklaring. För mig säger denna förklaring i tre led allt.

För det första var alla svenskar, inklusive riksdagsledamöterna, helt homogena i sitt tänkesätt. De visste inte att den svenska kulturen var en distinkt och rätt ovanlig skapelse. De trodde att svenskheten var alla människors inneboende rätta tillstånd som bara inte hunnit manifesteras hos alla. De kunde inte tänka sig att det på allvar fanns folk som inte tänkte som svenskar. Svenskheten låg och lurade strax under ytan på de mörkhyade och bara dessa fick vistas i Sverige ett litet tag så skulle deras osvenska särdrag slipas av. Därför kunde Mona Sahlin uppriktigt förklara att Sverige inte hade någon särskild kultur. Den var ju allas sanna kultur.

För det andra hade dessa svenskar endast den ytligaste personliga erfarenhet av andra kulturer. Kanske hade de varit i Danmark eller USA och då umgåtts litet stapplande på någon sorts engelska. Eller också hade de varit på Kanarieöarna och lyckats beställa en öl av en spansk kypare och därvid känt sig överlägset kosmopolitiska.

Slutsatsen blir, för det tredje, att de egentligen inte visste vad kultur och kulturskillnader betydde. De trodde att kulturskillnader handlade om kryddor och färger och språk. Därför kunde Mona Sahlin hävda att utlänningars ibland färggranna kultur var häftigare än vår lite blekare nordiska. Idén att kulturkonfrontationer skulle kunna leda till konflikter gick inte upp i sådana människors hjärnor. Smålänningar och östergötar kunde ju leva någorlunda fredligt ihop.

Sedan några decennier har den svenska riksdagen och alla andra svenskar fått lära sig att det faktiskt existerar andra kulturer än den svenska och att det kan bli allvarliga krockar mellan dem (vilket ju faktiskt bevisar att det finns en nog så stark svensk kultur som visserligen drar sig undan men ändå inte helt abdikerar).

Den mest flagranta kulturskillnaden är kanske den konflikt mellan klan och stat som framför allt uppmärksammats av Per Brinkemo till exempel här och här.

I grunden handlar skillnaden, om jag förstår rätt, om hur de oundvikliga konflikter som uppstår mellan människor ska hanteras. Klanmetoden, som sannolikt är mänsklighetens ursprungliga, uppstod ur människornas behov av trygghet, och ligger i att man får lita till alla sina släktingars, klanens, beskydd.

Detta får ett antal följder. Klanen dominerar den enskilde personen om han vill ha dess protektion. Klanen blir en strikt hierarki för att säkerställa den nödvändiga underkastelsen. Klanen har en ledare eller ett litet ledarskap som är både lagstiftande, dömande och verkställande. När det blir bråk mellan klanerna gestaltar det sig ungefär som krig i New Yorks undre värld på 1920-talet där klanhövdingarna kallades maffiabossar.

Det är svindlande att begrunda skillnaderna mellan detta troligen av sig själv i de flesta länder framvuxna klansystem – vikingarna och indianerna levde i motsvarande ordningar och Shakespeares Romeo och Julia handlar om vad som kunde hända om det uppstod förbjuden kärlek mellan klanerna – och det helt annorlunda upplägg som etablerades i Europa på 1500- och 1600-talen, antagligen som ett resultat av att en ny sorts absoluta furstar framträdde, typ Gustav Vasa, som inte kunde tåla att någon bestämde över dem, framför allt inga släkthövdingar.

Den nya ordningen med starkt centraliserad maktutövning som utövades med hänsynslös brutalitet av Gustaf Vasa och hans gelikar men sedan alltmer under lagarna, det vill säga först enligt kungens vilja och sedermera i mer avancerade former, fick år 1651 sin apoteos i skriften Leviathan av Thomas Hobbes. Hobbes menar att centralmakten eller statspolisen eller Leviathan med nödvändighet ständigt, svartsjukt och skoningslöst måste försvara sitt våldsmonopol för att klanerna ska hållas kort. (En kanske intressant observation är att Hobbes skrev sin avhandling med facit i hand. Europa hade åtminstone hundrafemtio års erfarenhet av just detta slags strider när boken kom. Jag vet inte hur många av Shakespeares dramer, till exempel Macbeth som handlar om en skotsk klanhövding som vill göra sig till capo di tutti capi, som beskriver någon aspekt av detta blodiga historiska skede. Att beskriva ett nyss inrättat socialt system som en landvinning för mänskligheten är nog en känd framgångsformel för statsvetare, särskilt när det beskriver verkligheten som i Hobbes fall.)

Världen blev bättre av att Leviathan värnade sitt våldsmonopol och av att lag fick gälla. Folk kunde tryggt göra affärer ty rövarna trängdes tillbaka och de godtyckliga rofferierna av från olika slags hövdingar tog slut i samma takt som Leviathan avrättade förövarna enligt lag. Människorna blev medborgare och självständiga individer och levde inte bara som släktmedlemmar. Företag kunde startas. Ekonomierna kunde utvecklas och så småningom blomstra. Så las grunden till välståndet och den svenska mentalitet och kultur som tjänat oss så väl.

Nu är hotet från klansystemet som Sverige inte sett mycket av sedan Vasatiden tillbaka och vi står handfallna eftersom vi inte kan vår historia.  Så här skrev Per Brinkemo i Smedjan för ett år sedan i en läsvärd artikel:

I Sverige har vi just börjat få upp ögonen för klanbaserad kriminalitet. I Tyskland har den blivit ett enormt samhällsproblem, och politiker är självkritiska; de har låtit klanerna få fäste och agerat för sent. Kommer svenska politiker att göra detsamma?

Förra gången tog det några hundra år och krävdes stor blodförlust att komma till rätta med klanmentaliteten. Förhoppningsvis slipper vi billigare undan den här gången.