Rubriken sammanfattar en enkel logik: hotas jag av en farlig fiende är jag glad och tacksam för varje stöd, oavsett varifrån det kommer. Det är inte läge att ta andra hänsyn om hotet är dödligt.

Västmakterna blundade för Sovjets skändligheter, därför att de behövde den blodiga diktaturens hjälp.

Finland lierade sig med Nazi-Tyskland, därför att vapenbrödraskapet gav möjlighet att återta i vinterkriget förlorade områden – och lite mer. Utan Tysklands hjälp i fortsättningskrigets slutskede skulle inte Finlands motstånd kunnat vara så segt och – sett till Stalins avsikter – så framgångsrikt.

Dessa exempel handlar om maktpolitik och beslut om samarbeten utan vilka den svagare parten varit dömd till förlust, och kanske undergång. Att fiendens fiende då blir den hotades vän är inte konstigt.

Svårare att förstå är detta tänkande när det används för att avgöra valet av åsiktsfiender och -fränder, alltså när någon lierar sig med ett opinionsläge endast för att detta är motståndare till en åsiktsriktning man själv ogillar. Här finns det möjlighet att vara lite mer kräsen i val av allierad, men i många fall räcker den enkla fiendernas-fiende-logiken oavsett hur den funna vännen i övrigt ser ut.

Ett övertydligt exempel är inställningen till Trump. Från första början, när han kandiderade till presidentposten, var hans personlighet tydlig: Han är en egenkär, obildad, okunnig och hänsynslöst egoistisk person, som värderar varje fråga, varje problem utifrån hur han skall kunna vända lösningen eller utgången till egen fördel.

Allteftersom tiden gått blir det också allt mer tydligt hur han misslyckas med varje fråga som är beroende av hans egna insatser. Utrikespolitiken är varje presidents eget, viktiga område – också hans. Har han någon framgång att skryta med? Nej. Han skryter ändå, förstås. Han skryter med varje av honom framtvingad förändring som en framgång, utan att invänta de följder de kan ha för någon annan än han själv.

På sistone har han mötts av allt mer motstånd. Tidigare medarbetare träder fram och avslöjas hans okunnighet, nyckfullhet och misslyckade insatser på olika områden, främst inom utrikespolitiken. Det är tydligt att många av hans medarbetare skäms över presidentens uppträdande – och de skäms över att ha arbetat för honom.

Mycket tydligt framträder hans person i Melanie Trumps kroppsspråk. Hon håller alltid ett tydligt avstånd till honom. Och hennes ansikte är uttryckslöst. Nollställt. Också för hennes skull vore ett nederlag för maken i det kommande valet en lättnad. Hon skulle kunna skilja sig utan alltför stort oväsen.

De enda som skulle sörja vore väl de av hans anhängare som tytt sig till honom därför att han är en fiende till dem de ogillar, av vilken anledning det nu än må ha varit.