Utrikesminister Ann Linde har nu tagit försvaret av den svenska coronakatastrofen till en helt ny nivå. I en intervju med tyska Deutsche Welle ger hon prov på en kombination av sådan arrogans och aggression att det nog inte bara är moderatledaren Ulf Kristersson som känt ett behov av att ta till orda. Alla som hyser minsta intresse av hur omvärlden ser på Sverige borde känna helig vrede över hur hon i sitt nitiska försvar för en mycket sjuk sak ställer vårt land vid den internationella skampålen.

Vi har redan definierats som parianation, till följd av vår höga smittspridning. Till detta läggs nu att vår högsta officiella representant inom utrikespolitiken inte förmår besvara fullkomligt rimliga frågor med ens ett uns av normal hövlighet. Det är anskrämligt.

Allt sedan sin första radiosändning 1953, har Deutsche Welle varit en viktig kanal för den tyska staten att nå utländska auditorier. Man sänder idag television på fyra olika språk – utöver tyska även engelska, spanska och arabiska. Vi kan utgå ifrån att man har mycket stort genomslag, och att länkar till Statsrådet Lindes skandalartade uppträdande nu delas i en digital löpeld världen över.

För ett land vars politiska elit tycks vara närmast genetiskt besatt av hur andra ser på oss borde detta vara djupt besvärande. Regeringens och den Tegnelltrogna expertisens bild av hur omvärlden upplever vår extremt annorlunda ”strategi” har hittills varit att denna uppmärksamhet alls inte är fientlig och ifrågasättande utan främst präglas av nyfikenhet. (”Beundran” har sedan en tid sållats bort ur retoriken, såsom varande alltför magstarkt.)

I den här aktuella intervjun med Ann Linde gav reportern Sarah Kelly under 26 minuter prov på hur den internationella ”nyfikenheten” kan gestaltas. Programmet, betitlat ”Conflict Zone”, är en tysk variant av det måhända mer berömda ”Hard Talk” som sänds på brittiska BBC. Grundkonceptet är att en mycket professionell och mycket väl påläst reporter under ett långt inslag – ansikte mot ansikte – ställer makthavare till svars.

Utmaningen för den utfrågade är att kunna sakfrågorna bättre än intervjuaren. Här misslyckades Linde kapitalt. Kelly visade sig vara extremt väl påläst, och inte det minsta rädd för att komma med skarpa frågor. Brutalt klarspråk om dödstalen varvades med kommentarer

om den ökända ”flockimmuniteten” och direkt ifrågasättande av att svensk expertis verkligen vet bättre än all annan internationell expertis: ”Var finns er vetenskap?” Lindes försök till försvar var en osalig blandning av bortförklaringar och insinuanta motangrepp.

I syfte att undvika att förfalla till egna oförskämdheter väljer jag att citera Kristerssons tämligen milda karaktäristik: ”Arroganta och självtillräckliga svar på omvärldens rimliga frågor om de höga svenska dödstalen. Illa underbyggda påståenden om vad som orsakat smittspridning och dödsfall på landets äldreboenden. Och mycket vaga besked om Sveriges strategi framåt för att stoppa smittspridningen och säkra tillgången till vaccin.”

Att Linde till på köpet visade sig tala erbarmligt dålig engelska är kanske inte lika relevant i sakfrågan. Men det bidrog sannerligen inte till att befästa den bild av sansad professionalism som svenska UD så gärna vill projicera. Snarare säger det en del om prioriteringarna inom vår utrikesförvaltning. Man har sannolikt fler experter som är flytande på arabiska än som talar hyfsad engelska.

För varje dag som går blir det allt tydligare att det bakom den mångomsjungna men i praktiken obefintliga svenska ”strategin” döljer sig ett så extremt kaos av otydligheter, dubbelkommandon, handlingsförlamning, bortförklaringar och rationaliseringar att inte ens de närmast sörjande längre kan hålla ordning på vad som är dagens huvudsakliga bortförklaring.

Det finns ett gammalt talesätt som säger att det första man skall göra när man har hamnat i en grop är att sluta gräva. Fram till för någon månad sedan fanns det fortfarande tid för statsminister Löfven att med någorlunda bevarad trovärdighet påbörja en gradvis korrigering av den svenska strategin. Trogen sin ambition att aldrig ta eget ansvar valde han dock att låta Anders Tegnell framhärda i sin tjurskalliga övertygelse om att alla andra har fel, och att det bara är svenska Folkhälsomyndigheten som har sett ljuset.

Konsekvenserna av Löfvens obefintliga ledarskap har inte bara blivit höga dödstal och ett omfattande lidande bland dem som drabbats. Han är nu också på god väg att befästa en bild av vårt land som är milsvitt skild från den invanda svenska självtillräcklighetens dumdryga ideal av att vara föremål för alla andra länders beundran och avund. Vad Ann Lindes magplask främst bidrar till att göra klart är att det nu i stället håller på att växa fram en uppfattning av vårt land som präglas av både förakt och renodlad skadeglädje.

Den skada som nu vållas i relationerna till våra nordiska grannländer är särskilt allvarlig. Till en växande oro över att bli drabbade av konsekvenserna av vår vansinniga migrationspolitisk, och av ett eskalerande gängvåld, har nu även lagts oro över att drabbas av okontrollerad svensk smittspridning. Från Stockholm bemöts denna oro med en arrogans som tidvis varit kryddad med direkt hånfulla utfall.

Det kommer att ta lång tid att reparera denna skada – om vi nu ens kan komma till insikt om det finns något som behöver repareras. Det är ju så mycket enklare att framhärda i att alla andra är korkade.