Vi behöver en S-EXIT i Sverige. Människor behöver lämna Socialdemokraterna. S har blivit ett maktparti som inte längre står på svenska folkets sida. Vi har exempelvis sett de senaste månaderna hur onödigt många äldre svenskar fått dö på äldreboenden på grund av den socialdemokratiska regeringens handfallenhet och ansvarslöshet. De måste få betala för det. Det är allas uppgift i en demokrati att rösta bort de politiker som inte gör sitt jobb. Vi ska vara solidariska med vårt land, med vårt folk; inte med ett parti. Gör en S-EXIT!

Jag vet precis hur det känns att rösta S. Född och uppvuxen på en svensk bruksort med en pappa som var kommunalarbetare och en mamma som jobbade på hotell var det länge en självklarhet för mig att rösta S. Det kändes tryggt och stabilt. Man gjorde det rätta. Pappa hade också röstat S, liksom farmor och farfar.

Äldre svenskar minns Tage Erlander och Gunnar Sträng. De reformerade samhället utan att gå för hårt fram. Allt var lagom och klokt. Gunnar Sträng höjde skatten på cigaretter men inte på snus eftersom det var arbetare som snusade. Rätt skulle vara rätt: Ta från de rika och ge åt de fattiga. En rejäl arbetare röstade på Erlander precis som han tidigare hade röstat på Branting och Per-Albin. En gång socialdemokrat, alltid socialdemokrat. Man sviker inte sin klass. Jag vet precis hur det känns.

Men jag vet också att vi måste våga tänka nytt. Och jag vet att land och demokrati måste gå före partilojalitet. Partierna har inget egenvärde, de kommer och går. All makt utgår från folket, inte från partiorganisationerna. Folkets uppgift i en parlamentarisk demokrati är att rösta fram de politiker det tror på men också att rösta bort de politiker som inte gör sitt jobb. Röstar vi inte bort misslyckade partier och politiker får vi de politiker vi förtjänar. Det kanske inte blir bättre med nya, men då provar vi med nya igen.

På senare tid har allt fler människor öppet börjat ställa frågan vad som är fel på Sverige. Sedan 1986 har vi haft två ministermord, en havererad utredning av statsministermordet. Vi lade nästan ned hela försvaret. Vi fick inte hem våra medborgare efter Tsunami-katastrofen. Vi öppnade gränserna på vid gavel för en okontrollerad immigration 2011-2015. Vi har haft en så omfattande förändring av befolkningssammansättningen att den på sikt hotar den svenska kulturens och det svenska språkets särställning i vårt land. Vi har haft ett terrordåd med oskyldiga dödsoffer mitt i Stockholm. Vi är bland de länder som har högst arbetslöshet i hela EU (siffror från före Coronaepidemin). Vi har en gängkriminalitet i våra städer vi inte ens kunde drömma om för bara tjugo år sedan. Många svenska kommuners ekonomi är i fritt fall. VI hade en transportstyrelseskandal där hanteringen av viktiga sekretessbelagda uppgifter lades ur på företag från främmande länder. Och nu senast har vi haft fler döda i en internationell epidemi än alla våra grannländer i Norden tillsammans.

Titta på den intervju som SvT gjorde med Stefan Löfven angående gängkriminaliteten i november 2019. De flesta som klarar av att tänka bortom vår tids moraliska veton förstår att det finns en direkt orsakskoppling mellan svensk invandringspolitik och svensk gängkriminalitet. När Stefan Löfven förnekade detta uppenbara samband reagerade till och med socialdemokratiska opinionsbildare. ”En katastrof” skrev Lena Mellin i Aftonbladet angående statsministerns insats. När utrikesminister Ann Lindhe alldeles nyligen utfrågades i tysk TV angående det svenska Covid 19-haveriet fick vi ta del av samma arroganta förnekande av ansvar och problem. Även den här gången har många reagerat på den socialdemokratiska ministerns uppenbara ovilja att acceptera en problembild som alla ser. Stora delar av main stream media tystade till en början ned intervjun, men i DN skrev Lisa Magnusson att en arrogant minister vägrade svara på frågor och mest ägnade sig åt att skylla ifrån sig.

Vi har alltså socialdemokratiska ministrar som förnekar uppenbara problem och förminskar sitt eget ansvar. Varför gör de det? En anledning är att de tror att de kommer undan med det. Och varför tror de det? För att människor fortsätter rösta på dem!

1933 kom den svenska arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson ut med sin genombrottsroman ”Godnatt Jord”. I boken beskrivs hur några statarfamiljer hankar sig fram i en tillvaro av otacksamt slit, smuts och sjukdomar på ett gods någonstans i Sörmland. Det är 1910-tal och när en av statarna förstör stämningen vid en skördefest genom att ställa sig upp och hålla ett brandtal för statarnas människovärde och rättigheter beskriver Ivar Lo hur de hunsade lantarbetarna ryggar tillbaka inför kraven på förändringar. ”Det gick en darrning av förskräckelse genom statarnas led. Kvinnorna slöt ögonen. De andra gjorde fruktansvärda och vanmäktiga försök att finna en plats, där de kunde fästa blicken som flackade fram och tillbaka utan fäste.”

Det är lätt att glömma bort vilket mentalt motstånd som fanns i arbetarklassen under tidigt 1900-tal mot de radikala förändringar som den organiserade arbetarrörelsen förespråkade. Människor var rädda. De var rädda för förändringar, de var rädda för det nya, de var rädda för uppbrott och konflikt. Det var nog bäst att allt förblev vid det gamla, att allt fortsatte som vanligt.

Vi ser samma sak idag. De som mest skulle behöva en förändring är i många fall de som gör störst motstånd. Vad i hela världen har svensk arbetarklass haft att tjäna på den massinvandring av billig arbetskraft som vi haft under tjugo år? Vad har svenska arbetare tjänat på att hela stadsdelar med billiga hyresbostäder förvandlats till ”utsatta områden” där svenskar inte längre vill bo? Vad har svenska kvinnor, och svensk kvinnokamp, tjänat på en massinvandring av män från starkt patriarkala länder? Vad har svenska skattebetalare tjänat på en invandring som slukar enorma resurser till skolor, barnbidrag, sjukvård, integrationsprojekt, kriminalvård och sociala insatser?

Många män inom LO-kollektivet söker sig till Sverigedemokraterna trots att Socialdemokraterna har satsat så mycket resurser på att demonisera dem. De känner helt enkelt inte igen sig i Socialdemokraterna längre. Kvinnorna verkar ha svårare för förändringar. Men fler måste lämna S. Och fler måste våga berätta varför de lämnat S. Fler svenska arbetare och S-sympatisörer måste våga slita banden till det gamla och inse att lojaliteten ska ligga hos landet, hos folket, hos den skattebetalande arbetarklassen om man så vill och inte hos ett parti.

Själv kommer jag absolut inte rösta S igen. Min solidaritet ligger hos mina egna, hos mitt land, mitt folk, inte hos ett parti. Vi ska inte svika våra egna. Vi ska inte svika våra svaga. Socialdemokraterna har svikit sina egna kärntrupper. Då är det inte mer än rimligt att kärntrupperna sviker dem.

Lämna S! Gör en S-EXIT! Och gå ut och tala om varför Socialdemokraterna inte längre är ert parti. Var inte som de räddhågsna statarna hos Ivar Lo. Överge den gamla makten. Gör en S-EXIT!

BILD: Fotot på svenska statare på Ven är taget 1934 av Gunnar Lundh.