På valdagen 1976 reste jag till Guinea-Bissau för att tillträda min befattning som chargé-d´affaires vid den ännu inte byggda svenska ambassaden tillika min egen biståndsattaché. Jag visst inte att jag stod inför ett av mitt livs mest danande och gagneliga erfarenheter.

Erfarenheten var att saker och ting inte fungerade som man hade räknat med. Till en början trodde jag det var olyckliga tillfälligheter när det i veckor inte fanns toalettpapper att köpa i staden, när folk kom två timmar för sent till möten eller inte alls, när resväskan som skulle med planet till Lissabon i stället skickades någon annan stans och aldrig återfanns.

Men det var inte olyckliga tillfälligheter utan det var det som med en teknisk beskrivning kallas underutveckling. Underutveckling är det tillstånd som kännetecknar ett samhälle där folk inte besitter de speciella dygder som gjorde västerlandet så framstående. Det som behövs är inga märkvärdig själsliga kvaliteter utan bara vad som i västerlandet räknats som normal anständighet, till exempel att man kommer i tid och utför sina uppgifter även utan förmans övervakning, att det finns folk som upptäcker när något hotar att gå fel och vidtar åtgärder för att ställa sakerna till rätta, att man känner ansvar inte bara för sig själv utan även andra människor, att folk har något slags inre drift, kanske till och med plikt, att göra nytta för andra och att förkovra sig, att allmän hederlighet gäller. I jämförelse med sådan grundläggande redbarhet och scoutmoral är det säkert en fördel men inget avgörande att folk suttit i många år på skolbänken. Alla behöver inte ta studenten på teoretisk linje.

Många som lever i samhällen som inte fungerar är hemmablinda. De har aldrig upplevt något annat och tycker att verkningslösheten är ett naturtillstånd. Problem är någon annans fel. När nya biståndstruckar från Volvo genast går sönder för att ingen fyllt på motorolja anses det vara fabriken i Göteborg som inte gjort sitt jobb utan skickat ett defekt fordon. Underutveckling är resultatet av att tillräckligt många människor inte reflekterar över vad som pågår omkring dem och ingriper mot anade problem utan i stället skyller ifrån sig när problemen materialiseras inför deras ögon. Underutveckling är att inte kunna ta ansvar och att inte ens anse sig ha något ansvar eftersom ansvaret alltid anses ligga någon annanstans.

Jag tror att Sverige befinner sig i ett tämligen avancerat förstadium till underutveckling. Symtomen uppträder visserligen i ökande grad, tycks det mig, privat hos många vanliga människor och åskådliggörs exempelvis i teveprogram om skuldfällan och hos skollärare som av deras skrivna meddelanden till föräldrar att döma inte kan stava. Men underutvecklingssyndromet är särskilt tydligt i nationens ledning enligt principen att en fisk ruttnar från huvudet.

Det görs för många misstag från politikernas och myndigheternas sida för att lapsusarna ska kunna skrivas av som olyckliga tillfälligheter. Statsminister Stefan Löfvens uttalande i teve om gängkriminalitet och sprängningar – ”Vi såg det inte komma” – är inte bara en fråga om att statsministern personligen har dålig pejl på sin omvärld. Ett välfungerande land är inte enbart beroende av högsta ledningens eventuellt sviktande observationsförmåga utan har redigt och uppmärksamt folk i oändliga andra positioner som kan upptäcka och reagera på varningar. Underutveckling är att ett samhälles immunförsvar mot kalamiteter försvagats eller aldrig funnits.

Exemplen är legio men ofta så allmänna att det är svårt att se alla de av olika människor beroende detaljerna som på grund av allmän röta gemensamt orsakar skadefallen. Skogsbränderna är ett exempel. Hur många felaktiga beslut som fattats i hur många myndigheter går inte att överblicka för den som, liksom jag, inte orkar läsa Aud Sjökvists utredningen om Västmanlandsbranden 2014. Men det obehagliga är att Sverige inte tycks ha lärt sig någonting när nya och ännu större bränder dök upp i Norrland år 2018. Sydkorea anses ha klarat covid19 bra för att landet drabbats av viruset Mers fem år tidigare och dragit lärdomar. Sverige drog inga motsvarande lärdomar när det gällde skogsbränder.

Coronaepidemin har i några detaljer tydligt illustrerat den begynnande underutvecklingen. De äldre skulle särskilt skyddas från smittan. Men inget gjordes. Ingen tog ansvar för att se till att sjuka isolerades, att personalen fick skyddsutrustning, att det fanns syrgas på plats i alla äldreboenden. Det är inga svåra saker. Det krävs bara alerta människor för att få sådant åtgärdat. Underutveckling är att det saknas människor som är tillräckligt pigga och initiativrika för att hantera självklarheter. Statsministern skyllde på kommunerna och i viss mån hade han rätt eftersom kommunerna inte heller gjort något.

Det var samma med testningsplanerna. Sverige stod handfallet. Socialministern skyllde på landstingsregionerna. Det låg något även i det. Ingen hade gjort något.

När olika EU-länder på goda grunder vägrar att släppa in svenska turister skäms inte den svenska regeringen utan blir i stället förnärmad som om den blivit illa behandlad. Det syndromet är typiskt för underutvecklade länder och folk. De anser sig diskriminerade i stället för att ta sig i kragen.

Skolan, kriminaliteten, försvaret och integrationspolitiken ska vi inte ens prata om. Det går inte att föreställa sig någon lösning. Det typiska för u-länder är att de lär sig att leva med sina problem eftersom de inser att de inte kan lösa dem. Ledningen går vidare, kanske med ett inställsamt erkännande att den varit naiv. Men det handlar inte om naivitet hos några enstaka regeringsledamöter som kanske aldrig borde ha fått jobbet utan om breda systemfel i hela den offentliga sektorn som hotar att sprida sig till resten av landet, till exempel när SAS förvandlas från flygbolag till socialfall.