PATRIK ENGELLAU: Kvantitetsteorin

Med jämna mellanrum hör man politiker, inte minst statsminister Stefan Löfven, uttala satser som ”vi ska sätta människorna i arbete” och ”vi ska dra igång ekonomin efter coronakrisen”. Tankefiguren är att ekonomin är som en avstängd motorgräsklippare och att Löfven ska dra i startsnöret för att få igång motorn. Det är för många en tilltalande föreställning eftersom den kan skänka oss den trygga förtröstan att politiker har verktyg att lösa svåra problem som annars kunde bli besvärande. Den stora frågan är om regeringen verkligen besitter sådana förmågor. Jag tror inte det.

Tanken att politiker kan starta en åtminstone delvis avstängd ekonomi påminner om den vanliga övertygelsen att de med keynesianska metoder kan skapa jobb och därmed upphäva arbetslöshet. Det tror jag inte heller på.

Fundera på vad politiker har i sin verktygslåda som inte du och jag har. Jag har bara kommit på två sådana verktyg, nämligen möjligheter att skriva lagar och regler (som åtlyds eftersom politikerna kontrollerar en våldsmakt som kan tvinga medborgarna till efterlevnad) och dessutom en statsbudget som kan förstoras genom skattehöjningar eller med hjälp av sedelpressar eller medelst lån.

Regler duger inte till att dra igång ekonomin (och ej heller till att skapa jobb). Löfven kan liksom inte ställa sig bland en massa flaggor i en tevestudie och utropa ”varde nya jobb” eller ”härmed beslutar jag att Sveriges ekonomi åter skall öppnas” och hoppas att det ska hända något. Lagstiftningsverktyget är på det hela taget oanvändbart för detta slags uppgifter.

Kan då statsbudgeten användas för ändamålet? Uppenbarligen föreställer sig Löfven att det inte räcker med de reguljära statsutgifterna utan att det i stället krävs att staten kan göra av med friska pengar så att det akuta problemet kan lösas. Varifrån ska han få dessa nya pengar?

Det hjälper självklart inte att höja skatterna för då krymper staten den privata efterfrågan med lika mycket som den ökar sin egen efterfrågan. Totalt sett får ekonomin ingen extra stimulans.

Återstår sedelpressarna och lånen. Men oavsett med vilka metoder regeringen får de nya sedlarna i händerna så är det inte mer än nya sedlar, alltså nya papperslappar. Nya sedlar i omlopp betyder att penningmängden har ökat. Till de gamla sedlar som redan tidigare flödade i ekonomin har nu kommit ett lass nya sedlar. Vad händer då?

Den frågan besvaras av en nationalekonomisk teori, som heter kvantitetsteorin, som man fick lära sig när jag gick på Handelshögskolan i Stockholm. Den teorin var, vid sidan av den dubbla italienska bokföringens grundprinciper, nästan det enda nyttiga man fick lära sig på den skolan. Teorin utgår från följande observation:

Penningmängden gånger pengarnas omloppshastighet är lika med prisnivån gånger den reala bruttonationalprodukten.

Låt mig försöka förklara. Begreppet penningmängd har jag redan introducerat. Det är slantar och sedlar i omlopp (vi struntar i att det numera går med olika slags betalkort ty i grunden är det samma sak). Bakom begreppet omloppshastighet ligger tanken att sedlarna byter hand ett visst antal gånger per år. När man multiplicerar dessa två får man ett mått på de totala köpen i hela ekonomin under ett år.

Efter likhetstecknet kommer två faktorer som också multipliceras. Den reala bruttonationalprodukten är alla de varor och tjänster som produceras under ett år och prisnivån är det fenomen vars förändringar mäts exempelvis med konsumentprisindex.

Nu kommer själva teorin. Teorin säger att pengarnas omloppshastighet är konstant och den reala bruttonationalprodukten också är konstant på kort sikt. Detta betyder att om staten ökar penningmängden och gör av med nytryckta sedlar så får det ingen annan effekt än på prisnivån. Det betyder att om Löfven försöker starta ekonomin med friska pengar så blir det bara inflation. Om han vill skapa jobb slutar det bara med att allt blir dyrare.

Kvantitetsteorin är förstås bara en teori och ingen exakt modell av hur ekonomin fungerar. Men Löfvens föreställning att han faktiskt besitter förmågan att dra igång ekonomin med ett startsnöre är också bara en teori.

Dessa två teorier skiljer sig på två fundamentala punkter.

Den första punkten är att kvantitetsteorin inte tillerkänner politikerna några magiska egenskaper medan Löfvens keynesianskt inspirerade teorier gör det. Makthavare vill gärna att folk ska tro att de har övernaturliga krafter (ungefär som att den absoluta kungamakten försökte inskärpa tesen att den var tillsatt av Gud). Men vi vanliga nettoskattebetalare och medborgare som är grinigt skeptiska mot politikernas pretentiösa och självgoda förmenanden vill inte lita på teorier som antagligen bara syftar till att ge politikerna ursäkter att ta sig mer makt.

Den andra skillnaden är, tycker jag, att kvantitetsteorin är intuitivt begriplig och historiskt bevisad – vet inte alla att det blir inflation när kungen trycker pengar eller präglar mynt av sämre metall? – medan man för att konvertera till de keynesianska teorierna måste avsvära sig erfarenheternas lärdomar och läsa Lord Keynes krångliga lärobok från 1936.

Patrik Engellau