PATRIK ENGELLAU: Är vår tids moraliska utpressning ett nytt fenomen i historien?

Igår skrev jag en sak som kanske bygger på en allvarlig historisk felbedömning. Jag skrev om de tre strategier som mänskligheten använder för att tillgodogöra sig sin nästas pengar, nämligen stöld, försäljning av varor och tjänster samt moralisk utpressning. Så här skrev jag om den moraliska utpressningen:

Den tredje strategin har mänskligheten inte kommit på förrän i modern tid. Den går ut på moralisk utpressning. I Sverige uppträder den i form av anklagelser om bristande anständighet hos alla som inte tycker att det är häftigt att betala skatt för att försörja offren för olika förtryckande strukturer som den sociala forskningen hela tiden uppdagar. Hur långt denna moraliska utpressning kan gå vet vi inte men jag tror den kan gå hur långt som helst. Bara man kan få folk att skämmas går det alltid att klämma ur dem lite mer.

Då fick jag det övertygande motargumentet att kyrkan minsann i alla tider försökt sätta sina motståndare på plats genom att utmåla dem som förtappade och moraliskt underlägsna. Så var det naturligtvis ibland. Man kan jämföra två situationer.

En kättare som stod inför en enig, mäktig och fördömande Inkvisition som dömt kättaren till döden på bålet var nog inte så kaxig. Han skrumpnade nog inombords och övervägde säkert, stundvis i alla fall, tanken att Inkvisitionen kanske hade rätt och att han inför Gud förtjänade det straff som nu skulle utmätas. Den ena parten var full av mäktig självgodhet, den andra av ruelse och skam.

I den andra situationen tänker vi oss en protestantisk här i fältslag med en katolsk här under trettioåriga kriget. Båda är lika säkra på att Gud står på deras sida och att motståndaren är syndigt grundlurad och att man gör världen bättre genom att döda honom.

Dagens politiska kamp står inte mellan Inkvisitionen och katarerna och ej heller mellan papisterna och lutheranerna utan mellan PK-isterna och oss nettoskattebetalande medelklassare. (En del skulle i stället säga att dagens kamp står mellan socialister och liberalkonservativa och det synsättet kan väl duga även om jag tycker att det är föråldrat och därför oprecist.)

Hur är det med oss medelklassare? Står vi skamset darrande inför våra vedersakare som albigenser inför Inkvisitionen eller står vi självsäkert, stridslystet och morskt som Gustav II Adolf inför Wallenstein? Jag tror tyvärr att det första scenariot är mest på kornet. Detta förhållande är den springande punkten i Sveriges och troligen det övriga västerlandets politiska strid. Sådana som jag är alltid lite rädda för att mötas av en bannande och fingerpekande övermakt av PK-istiska fariséer som vill stämpla oss som brunråttor och, om vi har tjänst på universitet eller Sydsvenskans ledarredaktion, ge oss sparken. Att situationen i USA i stort sett är analog framgår av att James Bennet, debattredaktör på The New York Times, just blivit avskedad eller tvingats begära avsked för att han tagit in en debattartikel av en amerikansk senator som hade andra uppfattningar än tidningens ledning.

Inkvisitionen styr alltså även i Förenta Staterna och den styr på samma sätt som i Sverige, nämligen genom att skrämma oss medelklassare till undfallenhet.

Det är vi medelklassare som bestämmer hur denna kamp kommer att utvecklas. Ingen kommer att inskrida till det sunda förnuftets hjälp om vi inte själva står upp. Det svenska partiväsendet är ur gängorna och inget att lita på. Just nu verkar finansministern var mer varsam med landets finanser än den som konservativ ansedda oppositionen (vilket bara stärker mina dubier kring motsatsparet socialister och liberalkonservativa). Moderata och kristdemokratiska politiker är antagligen ännu mer skrämda än vi.

Så länge vi räddhågset fortsätter att skämmas kommer PK-isterna att fortsätta att dra åt tumskruvarna för att iscensätta ännu fler stolliga projekt av den typ som orsakat en stor del av Sveriges nuvarande problem, exempelvis mångkulturpolitiken. Politik är att vilja, sa Palme. I grunden handlar det om vilkas vilja som ska dominera, de statsförsörjda PK-isternas eller medelklassens.

Patrik Engellau