JAN-OLOF SANDGREN: På väg mot digitaturen

Statsskick illustreras ibland med pyramider, där de mäktiga sitter i toppen och den anonyma massan återfinns i basen. Däremellan finns ett mellanskikt av funktionärer, politiker, ordningsmakt, opinionsbildare, tjänstemän, byråkrater och lokala makthavare – det vill säga alla dem som varken tillhör toppen eller botten, men vidarebefordrar impulser i ena eller andra riktningen. Skillnaden mellan demokrati och diktatur ligger inte så mycket i pyramidformen, som i graden av interaktion. I diktaturer sker maktutövningen uppifrån och ner (genom ”diktat”) – tills folkets vrede eller någon annan störning ställer allt på ända. Medan demokratier har någon typ av återkoppling, där toppen under fredliga former kan ”ommöbleras” ifall missnöjet blir för stort.

Men vad händer om pyramider växer sig för stora? Problemet berörs i Bibelns berättelse om Babels torn (1Mos 11:1-9) och i den här klassikern av Hoola Bandoola. Kontakten mellan toppen och basen riskerar att brytas. När administratörerna i mitten inte längre förmår knyta ihop pyramidens olika delar, kanske de förväxlar huvudspåret med den egna förvaltningen och en tidigare väloljad organisation förvandlas till något kostsamt, trögt, korrupt och byråkratiskt. Ett öde som ofta drabbar organisationer, typ EU eller FN, vilket torde avskräcka från idén om en global världsregering.

Ändå finns visionärer som drömmer om en världsregering, där en mycket liten elit – kanske bestående av Elon Musk, Bill Gates, Greta Thunberg och några till – förmår styra resten av mänskligheten, med hjälp av Artificiell Intelligens.

Lejonparten av det kostsamma, trögrörliga mellanskiktet – vars främsta uppgift är att överbrygga gapet mellan toppen och botten i pyramiden – ersätts av algoritmer och annan lämplig programvara. Världen skulle helt enkelt fungera lite mer som Facebook.

Systemet förutsätter att medborgarna, via digitala implantat kan ”kopplas upp” mot intelligenta nätverk, som bland annat kan avläsa och reglera kroppsfunktioner. Till exempel kan de varna oss via sms, ifall vi har feber och borde stanna hemma från jobbet. De kan med hyfsad sannolikhet förutspå en hotande hjärtinfarkt, upptäcka farliga stressnivåer, eller förbättra vår reaktionsförmåga vid bilkörning.

Tillämpad åt andra hållet kan nätverken hjälpa oss att förebygga brott. Om en grupp aggressiva vandaler plötsligt drabbas av kollektiv migrän, kanske de kommer på andra tankar, utan att polisen behöver ingripa. Om blotta tendensen till våldtäkt resulterar i outhärdliga bröstsmärtor hos den förmodade gärningsmannen, kommer kvinnor att kunna röra sig tryggare på gatorna. Om politiska dissidenter oftare än andra drabbas av slaganfall, kommer deras antal helt naturligt att minska.

Berömvärda handlingar kan å andra sidan premieras, genom ökad produktion av kroppens egna endorfiner. Att gå till jobbet en vanlig måndag skulle kunna utlösa oemotståndliga lustkänslor, liksom att besöka godkända möten och demonstrationer.

En annan sak, som vissa skulle uppleva som positivt är att behovet av synliga hierarkier minskar. Inför den artificiella intelligensen är vi alla maktlösa och därmed jämlika. Den som vill kommunicera uppåt i systemet kommer att mötas av samma vänliga telefonröst och ställas inför för samma digitala svarsalternativ, oavsett hudfärg årsinkomst eller social bakgrund. Den som någon gång har talat med mobilassistenten Siri, förstår vad jag menar.

Detta statsskick är så vitt jag vet nytt och har aldrig tidigare provats, och därför förslår jag termen ”digitatur”. I likhet med begreppet ”demokratur” vill digitaturen uppnå alla diktaturens fördelar, utan att behöva skyllas för dess nackdelar (såsom blodbad på den egna befolkningen, vilket ser illa ut i historieböckerna).

Det är möjligt att digitaturen röner samma öde som tornet i Babel: att när bygget väl är färdigt griper någon förbisedd faktor in och får det att rasa. På det att världens folk må frikopplas från det digitala nätverket, och spridas ut över jorden.

Jan-Olof Sandgren