Att PK-ismen finns tror jag alla kan vara eniga om. Man känner igen den när den sticker upp huvudet även om den kan vara svår att definiera. Därför ska jag försöka beskriva vad jag tror mig ha begripit av denna ganska nya ideologiska uppfinning.

För det första uppträder den i så många skepnader och inkarnationer att det kan vara svårt att se ett inre sammanhang. Detta drag är i och för sig inte okänt inom trossystemen; hinduismen lär ha 330 miljoner distinkta gudar av olika utseende och läggning men likafullt tillhöriga samma krets av övernaturliga väsen. Det finns något slags samband mellan alla invånarna i detta panteon.

På samma vis tror jag det är med PK-ismen. Men vad är då den gemensamma nämnaren för dogmer som att den ungdom som inte gillar sitt kön ska få byta det och att världen ska avvänjas från bruket av fossila bränslen och tesen om allas lika värde? Ty om man ska betrakta PK-ismen som en sammanhållen lära – eller ideologi eller religion – så måste den ha någon inre kärna som förbinder dess olika inkarnationer med varandra.

Det gemensamma för alla PK-ismens lärosatser är, tror jag, att de leder till behov av nya offentliga insatser och därmed till mer makt för politiker. Lärosatserna får aldrig den praktiska konsekvensen att politiken inte behöver göra någonting alls ty dogmernas syfte är aldrig att åstadkomma något som kommer sig naturligt utan tvärtom att olämpligförklara sådant som människor gör av sig själva exempelvis att äta kött och köra bil. Människosynen är att människor gör fel om de inte får hjälp av sådana som begriper bättre.

Eftersom det alltså ligger i PK-ismens natur att kräva förökade insatser från politikers sida ger den politikerväldet legitimitet. Därför gillar politikerväldet PK-ismen och har upphöjt den till statsideologi. Det är, tror jag, viktigt att inse detta. PK-ismens är en maktideologi på stabil ekonomisk grund, inte, som många tycks föreställa sig, en samling fritt kringsvävande lösa och lite tokiga idéer som konstruerats vid amerikanska universitet och flugit över Atlanten som sporer och fallit ned i Sverige och slagit rot. Idéerna är visserligen galenskap men det finns metod i galenskapen.

Om mina aningar är sanna så kan man av dem också förstå att åtminstone en grupp medborgare har solida ekonomiska incitament att motarbeta PK-ismen, nämligen de nettoskattebetalare som ska stå för fiolerna när nya offentliga insatser aktualiseras. Enligt min uppfattning ligger det också till på det sättet. Alla nettoskattebetalare jag känner betraktar PK-ismen med misstro, skepsis och motvilja.

När någon makthavare får mycket makt inklusive ett överväldigande ekonomiskt inflytande, politikerväldet i just det här fallet men observationen gäller generellt, förändrar det villkoren för människornas ekonomiska levnad och därför även dominerande tänkesätt. Det presenteras nya svar på den fundamentala frågan hur en ung människa ska förbereda sin framtida försörjning.

Förr i tiden – vilket betyder för fram till ett halvsekel sedan – gjorde en aspirerande ung människa klokt i att satsa på flit, lydnad, ansträngning, sparsamhet, goda skolresultat och ett artigt och vinnande sätt i umgänget med arbetsförmedling och arbetsgivare. Men ju mer makt politikerna får på bekostnad av vinstmaximerande arbetsgivare förändras villkoren för den underställde. Normala arbetsgivare kan bevekas med just sådant som flit och lydnad men tillgången till politikerpengar följer andra principer.

Detta behöver förklaras närmare. Välfärdspolitikers uppgift är att maximera välfärden. Men hur ska politikerna veta var deras pengar skapar den största välfärden? Det finns inga tillförlitliga sätt att mäta sådant så politikerna har utvecklat en egen metod att säkerställa att deras pengar gör största möjliga nytta. De vet att välfärd är motsatsen till olycka och att folk som hamnat i olycka ej sällan beklagar sitt lidande. De har därför dragit slutsatsen att den största olyckan finns där orättvisan är som störst och det därför klagas mest och att den sammanlagda välfärden maximeras om de ger särskilt stöd till dem som klagar och skriker högst över de oförrätter och missförhållanden som de oförskyllt hamnat i.

Sättet att komma åt politikernas pengar är därför att själv vara ett offer för omständigheterna eller att uppfinna nya lidandekategorier som politikerna kan lägga till grund för nya angelägna insatser. När en av de främsta meriterna för försörjning inte längre är flit och lydnad utan orättvis behandling och olyckliga omständigheter är det många som kan lockas till lidandet. Samhällets tänkande gäller inte längre hur framgång och utveckling ska säkerställas utan hur förtryck och orättvisor med tillräckligt eftertryck ska kunna ömkas och förbannas.

På den grunden har identitetspolitiken utvecklats. Människor kan ju vara olyckliga offer på så många sätt. Den ene är förtryckt för att han är svart, den andra för att hon är kvinna, kanske kvinna med psykofysiologiska dysfunktioner, en tredje är dyslektiker med adhd och uppfödd i kriminella miljöer. Identitetspolitikens syfte är definiera och försöka rangordna dessa offergrupper så de statliga omsorgerna fördelas så rättvist det bara går.

Hela denna ruljangs kräver stora mängder arbetskraft där en del är sysselsatta som administratörer och andra jobbar som offer. Det är i dessa arméer av statsförsörjda människor som PK-ismens kärntrupper och aktivister fylkar sig och ideologin ständigt vidareutvecklas och förfinas.

PS Har jag fel? En del kallar PK-ismen för kulturmarxismen och den tankefiguren är nog förenlig med mitt synsätt även om jag menar att ideologins drivkraft inte kommer från några gamla marxistiska teoretiker som sökte ett nytt liv efter kommunismens debacle utan från att antal nu levande och ofta ungdomligt pigga personer som hittat en födkrok. Ej heller har PK-isterna de arbetande massornas väl i siktet utan snarare de icke arbetande massornas.