KULTUR Blade Runner från 1982, Ridley Scotts dystopiska science fiction-film som utspelar sig i ett mörkt Los Angeles 2019. Filmen är baserad på en roman av den amerikanske författaren Philip K. Dick från 1968: Do Androids Dream of Electric Sheep?

Det är en noir-deckare à la Raymod Chandler med hårda män som dricker whisky och en kedjerökande femme fatale med fyrtiotalssfrisyr, men i en futuristisk cyberpunk-miljö.

Harrison Ford spelar huvudrollen som polisen Deckard. Han är en så kallad ”blade runner”. Det är hans jobb är att jaga replikanter, människoliknande robotar, och eliminera dem.

Det är ingen lätt uppgift då de organiskt framställda robotarna nästan är omöjliga att skilja från riktiga människor. Det finns dock en viktig skillnad: replikanterna lever bara i fyra år. De föds vuxna och har varken ett förflutet eller en framtid. Replikanternas barndomsminnen är inplanterade.

Föroreningar har gjort att man inter längre kan se solens ljus. Människan, de som har råd, har lämnat de överbefolkade och smutsiga städerna för att bosätta sig i kolonier i rymden. Där används replikanterna som slavar och soldater.

En grupp replikanter, ledda av Roy Batty, har gjort uppror, kapat ett rymdskepp, och lyckats ta sig till jorden. De söker nu sin skapare, den mäktige replikantmakaren Tyrell, för att förmå honom att öka deras livslängd. Uppdraget misslyckas och filmen slutar med Roys tvekamp med Deckard och det poetiska avskedstalet i regnet, strax innan han dör.

Roy spelas av Rutger Hauer som gör ett magiskt framträdande. Hans tårar i regnet-monolog har gått till filmhistorien:

”I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.”

Det vilar ett tragiskt skimmer över denna fallna ängel som gör uppror mot sin Skapare. Han ville inte leva som slav, utan bli herre över sitt eget öde.

Tårar i regnet-monologen påminner på något sätt om överste Kurtz horror-monolog, tolkad av Marlon Brando i Francis Ford Coppolas Apocalypse Now (1979):

”I’ve seen horrors, horrors that you’ve seen. But you have no right to call me a murderer. You have a right to kill me. You have a right to do that, but you have no right to judge me. It’s impossible for words to describe what is necessary to those who do not know what horror means. Horror! Horror has a face, and you must make a friend of horror. Horror and moral terror are your friends. If they are not, then they are enemies to be feared. They are truly enemies.”

Överste Kurtz och Roy Batty, två faustiska figurer som går under. Den västerländska civilisationen har kallats faustisk. Doktor Faustus var en tysk lärd, magiker, alkemist och astrolog som skall ha levt i brytningstiden mellan medeltiden och renässansen. Enligt legenden sålde han sin själ till Satan i utbyte mot all världens kunskaper.

Begreppet ”den faustiska människan” har framför allt blivit känt genom Oswald Spenglers historiefilosofiska verk Der Untergang des Abendlandes (1918-22). Enligt Spengler är just uppfinnar- eller upptäckarivern utmärkande för den faustiska mentaliteten. ”Hela vår kultur”, skriver han, ”har en upptäckares mentalitet”. Han kallar vidare Faustgestalten ”den stora sinnebilden för en äkta uppfinnarkultur”.

I den faustiska andan ingår lusten att utforska det okända och uppfinna nya saker. Men där finns också någonting annat: ärelystnad. Faust vill bli en gud. Han lider av det grekerna kallade hybris. Spengler skriver: ”Uppfinnarna dukade ständigt under för denna ärelystnad; de pressade gudomen på dess hemlighet, för att själva kunna vara gud.”

Uppföljaren, Blade Runner 2049, som kom 2017, trettio år efter den första, är nästan lika vacker som originalet, och vill vara lika långsam och filosofisk. Under de trettio år som gått har Los Angeles hunnit förfalla ännu mer. Ekosystemet har kollapsat och landskapet är ännu smutsigare och giftigare. Och det regnar fortfarande hela tiden.

Huvudpersonen, som själv är replikant, är liksom i den första filmen en blade runner. Hans uppdrag är att eliminera replikanter av en viss typ. Han, som bara kallas K, får dock uppleva märkliga saker som gör att han börjar tro att han kanske är mänsklig, trots allt. Han börjar drömma om att vara född, att ha en mor och en far, och kanske till och med vara älskad. Vad är egentligen inbillning och vad är verkliga minnen?

Det som vi kallar ”white flight” har i de dystopiska Blade Runner-filmerna övergått i en flykt från jorden till rymdkolonierna. Los Angelse har blivit en mångkulturell metropol med starkt asiatiskt inflytande och få invånare med traditionellt europeiskt utseende. Denna verklighet är inte långt bort, redan nu är vita i minoritet i Los Angeles, och om utvecklingen fortsätter kommer vita att bli en minoritet i hela USA.

Det som dock inte syns alls i Blade Runner är islam. Jag har svårt att tänka mig en framtid för Los Angeles, eller någon annan västerländsk storstad, där islam är osynligt. I den första filmen från 1982 förekommer visserligen en karaktär vid namn Abdul Ben-Hassan. Han är egyptier och tillverkar utsökta ormreplikanter. Det sägs ingenting om hans religion. I den nya filmen hittar vi ingen egyptisk karaktär, men väl en somalisk. Han talar till och med somaliska. Men islam nämns inte heller denna gång med ett enda ord.

Det är möjligt att det är för känsligt för Hollywood att problematisera islamiseringen. Hur kommer våra städer att se ut om massinvandringen och islamiseringen får fortsätta?

Städerna kommer förmodligen att stå kvar, men mer som kulisser. Statyerna över de vita män, och vissa vita kvinnor, som byggde den västerländska civilisationen, kommer med stor sannolikhet att ha rivits eftersom de påminner om ett ”rasistiskt” förflutet som man vill utplåna.

Kanske har den västerländska civilisationen, så som vi känner den, liksom replikanterna en bestämd livslängd? När den är borta blir allt som återstår berättelser som man berättar. Ja, som när Roy berättar om sina minnen av allt det gåtfulla, stora och vackra han sett där ute i rymden. Minnen som kommer att utplånas med honom. Som tårar i regnet.

Jag tror dock inte att den västerländska civilisationens öde är bestämt. För jag tror inte på ödet. Jag tror att vi människor skapar vår framtid. Vilken framtid vill vi ha? Det är mörkast före gryningen.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)