JAN-OLOF SANDGREN: Onkel Tom

En av de första romanerna jag läste som barn var Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe, den fanns även som serietidning i serien Illustrerade Klassiker. Det var också en av de romaner min mor kom ihåg från sitt barndomshem, så man kan säga att jag fick Onkel Tom i arv. Själv tyckte jag inte boken var så märkvärdig (Dickens skrev bättre) men bilden av den gode slaven etsade sig fast, och blev en del av mitt västerländska medvetandet.

Onkel Toms stuga utkom första gången 1852, som en partsinlaga för ”abolitionisterna” (motståndare till slaveriet) och blev snabbt en jättesuccé. Abraham Lincoln lär vid något tillfälle ha sagt att det var Harriet Beecher Stowe som startade det amerikanska inbördeskriget. Onkel Toms stuga toppade försäljningslistan för 1800-talets romaner och blev den mest lästa boken efter Bibeln. Att den hittade vägen till Småland är kanske inte så märkligt, då budskapet stämde väl med den gryende svenska väckelserörelsen. Onkel Tom var helt enkelt en amerikansk Jesus som dog för våra synder.

Onkel Tom bidrog också till att vi fick en något solkig bild av USA. Originaltiteln på svenska lyder: Onkel Toms stuga eller Negerlifvet i Nord-Amerikas slafstater.

”Rötter” från 1977 berättar ungefär samma historia. Den här gången skildrad av afroamerikanen och slavättlingen Alex Haley (ingen vit liberal, som Beecher Stowe). Romanen blev en stor framgång och gjordes till TV-serie som sändes i SvT på 80-talet. Vad som är mindre känt är att Alex Haley agerade spökskrivare åt Malcolm X från Nation of Islam, och fullföljde hans självbiografi efter hans död.

2013 kom filmen ”12 Years a Slave” av den svarte regissören Steve McQueen, inte att förväxla med den vite skådisen med samma namn. Själv tyckte jag det var en lysande skildring av slaveriets brutala psykologi och den kammade hem några välförtjänta Oscars, bland annat för bästa film. McQueen blev nyligen omskriven för att inför Cannes-festivalen ha dedicerat två av sina senare filmer till George Floyd.

Skildringar som dessa gjorde starkt intryck på min samtid, så när vi hör ordet ”slav” tänker vi automatiskt på en bomullsplockande neger någonstans i den amerikanska södern. Det är också den bild Black Lives Matter varit angelägen om att förmedla. Plundringar och uppenbara våldshandlingar har ursäktats med hänvisning till USA:s mörka historia.

Men en halvtimmes research på Google, ger en mer nyanserad bild. Här följer några (möjligtvis) chockerande fakta:

USA:s historia började 1783 – fram till dess var man koloni under England och knappast ansvarig för sina kolonialherrars affärer. Från självständigheten 1783 fortsatte man skeppa slavar från Afrika fram till 1808, då importen förbjöds. Under dessa 25 år hann man importera ungefär 300 000 slavar, vilket motsvarar 3 – 4 procent av den transatlantiska slavhandeln. Som andel av den totala slavhandeln var det naturligtvis långt mindre.

Efter importförbudet tillät man slaveri fram till 1865, då segrarna i amerikanska inbördeskriget gjorde det olagligt. Slaveriet i USA utspelar sig alltså under en så kort period som 82 år. Lite mer än en mansålder. Abolitioniströrelsen – som föddes i England men fick sitt starkaste uttryck i USA – fick snöbollseffekter över hela världen och spelade en viktig roll för bekämpandet av slaveri i Afrika och Asien. I det perspektivet borde USA snarare tilldelas en hjälteroll än skurkrollen (Thomas Sowell berättar hela historien här). De stora aktörerna när det gäller transatlantisk slavhandeln var England, Portugal och Frankrike. Till och med Nederländerna importerade fler slavar till Amerika än USA.

Men den riktigt stora slavtrafiken gick inte över Atlanten, utan från östra Afrika via Zanzibar och från Centralasien via Krim till arabvärlden. Arabernas slavhandel inleddes tusen år före den transatlantiska och fortsatte långt in på 1900-talet. Bara antalet slavar som rövades från europeiska handelsskepp och kuststäder, för att säljas på slavmarknader i Nordafrika, översteg med god marginal hela USA:s slavimport. Även somalier deltog aktivt i slavhandeln, vilket Mohamed Omar skriver om här. Men om de här slavarna skrivs inga romaner och görs inga Hollywoodfilmer.

Lustigt nog verkar det finnas gott om både somalier och muslimer från Mellanöstern bland BLM:s sympatisörer. Jag undrar om de är medvetna om att deras förfäder kanske var värre slavhandlare än det vita USA.

Jan-Olof Sandgren