IDÉ OCH KULTUR ”Black lives matter” och hela den internationella proteströrelse som brutit ut mot påstådd diskriminering av minoriteter lägger kraftigt fokus på människors offerskap inför andra. Det är en passiviserande bild som bör kompletteras av den uppenbara sanningen att människor, och grupper av människor också kan vara offer för sig själva. Vad hindrar egentligen de svarta i USA från att på egen hand lyfta sig ur sin misär? Är det inte så att de själva har bidragit till att skapa de omständigheter de har att hantera? Och förresten: att människor kan vara offer för sig själva är väl vi svenskar just nu det bästa exemplet på i hela världen.

Människor påverkas av omständigheter de själva inte valt. Ingen väljer sitt kön, sin hudfärg, sin begåvningsgrad, sina föräldrar. Men – och det är huvudpoängen i denna text – de val vi gör i livet kommer också påverka de omständigheter vi sedermera kommer få leva under. Det gäller individer, men det gäller också kollektivt för grupper av individer. Omständigheter formar människor, men människor formar också omständigheter. Därför är det orimligt att alltid framställa en viss grupp av människor som offer. I längden skapar de nämligen själva de omständigheter de lever under. I alla fall i länder där vi alla äger friheten att själva påverka våra livsvillkor.

Finns det någon som talar om frihet och ansvar i debatten kring ”black lives matter”? Det pratas mest om offerskap. Och låt oss säga på en gång varför det är så (det här är alternativmedia så vi säger saker som de är): Det tar emot att tala om egenansvar eftersom det i förlängningen leder till slutsatsen att de som lever i misär har sig själva att skylla och att deras misär till viss del är en spegelbild av dem själva. Nu säger inte jag att det alltid bara är så enkelt: jag vet och förstår. Och som jag sa: människor påverkas av omständigheter de själva inte valt. Men jag säger ändå att det här med egenansvar är en komponent av problematiken som lyfts fram alldeles för lite. Och när det gäller de möjligheter vi alla har i fria länder att skapa våra livsvillkor själva är det orimligt att bara tala om offerskap.

Jag tycker det finns goda skäl att fundera över vad som egentligen hindrar de svarta i USA från att själva lyfta sig ur sin (relativa) misär. Visst har de under lång tid levt under svåra omständigheter. Men det har vit arbetarklass i både USA och Sverige också gjort. Under årtusenden slet en stor del av Sveriges befolkning som egendomslösa trälar och okunniga lantarbetare. Förakt riktades mot dem också: den obildade pöbeln. Vem skyller på det idag?

Enligt många självhjälpsprofeter är det nyttigt att tänka att vi alltid befinner oss exakt där vi förtjänar att vara. Lever jag i ett fritt samhälle fullt av möjligheter men ändå sitter isolerad i en lägenhet utan arbete och med ett missbruk som enda sällskap har jag antagligen levt på ett sätt som fört mig just dit och ingen annanstans. Visst kan jag skylla på olycklig barndom, utanförskap, otur, Olof Palme eller George Soros. Och ibland kan det kanske vara motiverat att göra det. Men vill jag ta mig ur situationen är det bättre att jag fokuserar på mina egna möjligheter.

För min egen del försöker jag sedan en tid tillbaka fokusera just på ansvar och inte på offerskap. Både i det privata och i det politiska. Därför är jag totalt ointresserad av de patetiska konspirationsteorier som flödar i konservativa och nationalistiska kretsar på nätet. Vad de alla har gemensamt är att de fråntar det svenska folket ansvaret för sina egna problem. Det kanske finns globalistiska krafter och vänsterakademiker och post-moderna teoretiker och ledarskribenter på DN och jag vet inte vad som vill försvaga nationalstaten och utradera det svenska folket. Det hindrar inte att det i alla fall är svenska folket som varit tillräckligt dumt, naivt, valhänt och räddhågset för att tro på vad globalister och antinationalister försökt lura i det. Skyller vi ifrån oss kommer vi bara att försvagas. Våra problem beror på oss själva och vi befinner oss exakt där vi förtjänar att vara.

Det är samma ovilja att ta ansvar för sina egna tillkortakommanden som gör att minoriteter (eller vissa av deras representanter i vart fall) världen över skyller sina problem på vita. Tjatandet om strukturell rasism blir en självuppfyllande profetia som hindrar människor från att se och ta sitt eget ansvar. De svarta i USA lever i ett fritt land som är fullt av möjligheter. Trasiga människor som lever med kriminalitet och missbruk i familjen kanske inte kan ändra sina livsförhållanden från en dag till en annan, men de kan försöka förändra saker över tid. Det är ett sundhetstecken att vi ser en reaktion just nu bland afro-amerikaner mot offertänkandet och dess passiviserande effekter. Candace Owens är kanske den mest kända talespersonen för den här uppmuntrande rörelsen. Hon menar att vita demoniseras i USA, att svarta inte ser att de själva är sina värsta fiender och att den politiska vänstern har ett intresse av att låsa fast afro-amerikaner i ett offerskap.

Jag menar alltså att vi svenskar själva har skapat de omständigheter vi nu har att hantera. På samma sätt har även svarta amerikaner till stor del skapat de omständighet de har att hantera. Och vi kan alla applicera det här tänkandet på våra egna liv. Om jag själv som drygt 50-årig och välutbildad man vid mina sinnens fulla bruk (nåja…) och i åtnjutande av full frihet i ett land fullt av möjligheter skulle skylla mina eventuella problem (och de finns och har funnits) rörande pengar, bostad, relationer, barn, arbete, missbruk, övervikt eller vad som helst på någon än mig själv vore det bara patetiskt. Jag har haft 30 år på mig som vuxen att ta hand om mitt liv och befinner mig exakt där jag förtjänar att vara. Och det är lika patetiskt när vi svenskar skyller våra tillkortakommanden på globalister eller när svarta i USA skyller sina tillkortakommanden på vita. Om vi lever i fria samhällen och har haft tid och möjligheter att skapa våra egna livsvillkor befinner vi oss exakt där vi förtjänar att vara.