BITTE ASSARMO: Nej, dagens makthavare bygger inte Sverige – det byggdes för flera generationer sedan

De som brukar läsa mina texter vet att jag gärna skriver om de äldre generationerna, och deras gärning för det svenska samhället. Det är särskilt viktigt att minnas dem i en tid då en överväldigande majoritet av landets politiker (på hela den politiska färgskalan) talar om att ”vi bygger Sverige”. Som om Sverige skulle vara ett ingenmansland, där ingen någonsin odlat jorden eller byggt någon infrastruktur, där befolkningen ännu inte lämnat stenåldern bakom sig.

Det här är uttryck som används dels för att rättfärdiga den, på många sätt, fullkomligt huvudlösa migrationspolitiken (eftersom Sverige inte byggts ännu måste vi förstås välkomna nya, friska krafter till vårt outvecklade land) – dels för att bagatellisera de äldres gärning så att man lättare ska kunna avfärda dem som irrelevanta när man prioriterar i stort sett alla andra grupper före dem.

Det är riktigt vidrigt, när man tänker efter. Genom att ständigt hävda att de ”bygger” ett land som redan är färdigbyggt, och på så vis förfalska historien, kan makthavarna skriva år 0 närhelst man känner för det.

Och det gör de. Ofta. Det blir mycket lättare att smita undan ansvar på det viset.

Att de äldre ständigt sätts på undantag till förmån för andra grupper är därför inte speciellt konstigt. Generationerna som faktiskt minns ett annat Sverige är en nagel i ögat på makten när vi nu ska indoktrineras att tro att det våld som förekommer på våra gator är normalt och naturligt och alltid har förekommit, och hjärntvättas att tro att vår hudfärg kräver att vi ska be om ursäkt för att vi finns.

Det är därför vi så ofta utpekas som rasister, högerextremister och annat otrevligt, vi som skriver om de äldre och om det Sverige som en gång var. Ingenting kunde vara mer felaktigt. I själva verket är vi en stor och mycket brokig samling människor, betydligt mer representativa för svenska folket än någon av de ”nu bygger vi Sverige”-politiker som står och spottar floskler i talarstolarna. Vi är vänster och höger och mittemellan, troende och ateister, infödda och utlandsfödda.

Det vi har gemensamt är det som politikerväldet, och de stora mediehusens affischnamn, saknar, nämligen kärleken till ett Sverige som känns alltmer avlägset. Inte för att vi tror att allt var bättre förr. Däremot ser vi med blotta ögat att det är oerhört mycket som är sämre idag.

Det där är egentligen inte mitt eget uttryck, om jag ska vara helt ärlig. Jag har lånat det av en trevlig DGS-läsare som mejlade häromdagen. Han berättade att han har börjat vända på uttrycket, eftersom den som andas om att något överhuvudtaget var bättre förr genast blir betraktad som en bakåtsträvare. Tyvärr, fortsatte han, känner han sig allt oftare tvungen att använda uttrycket – på flera samhällsområden.

Jag kan bara ge honom rätt. Det finns enormt mycket som blivit sämre – sådant som vi tidigare sett som självklart men som luckrats upp och förvanskats till oigenkännlighet.

Respekten för de äldre är just en sådan sak. När jag växte upp var det självklart att visa respekt för äldre människor, det satt i ryggmärgen hos de allra flesta av oss. Inte för att vi på något sätt bugade och kröp – och nog för att vi, som trotsiga tonåringar, ibland kunde muttra något kaxigt åt den där stränga tanten som stack ut huvudet genom köksfönstret och sa åt oss att gå någon annanstans och röka våra stinkande cigaretter – men vi var inte totalt hänsynslösa och vi skulle aldrig ha misshandlat eller rånat en äldre människa.

Att någon överhuvudtaget gav sig på och slog ner, eller rånade, äldre människor var så ovanligt på den tiden att det genast medförde jätterubriker i varenda tidning de få gånger det inträffade. Idag tillhör det vardagen och makthavarna försöker få oss att tro att det alltid varit så. Med särskilt utvalda kriminologer, statsvetare och andra ”experter” jobbar de stenhårt för att få människor att glömma hur det en gång var. Och när det gäller de yngre generationerna verkar de ha lyckats ganska bra, i alla fall om man ska döma av den senaste tidens respektlösa och osolidariska folksamlingar mitt under en pandemi.

Som tur är finns det undantag. Det finns gott om unga människor som vuxit upp med nära relationer till äldre – eller som är kloka i största allmänhet och förstår att det är något skevt och sjukt med det våldsamma Sverige vi förväntas acceptera idag. Och jag tror – jag måste tro – att de kloka, unga människorna en dag kommer att hjälpa till vända den här skutan på rätt köl.

BILD: Svenska byggarbetare. Gävle 1937.

Bitte Assarmo