I boken Staten presenterar Platon en teori om samhällsskickens ödesbundna och gradvisa dekadens i fem steg varav jag ska omnämna de tre sista eftersom de förefaller relevanta för vårt historiska tidevarv.

Det är viktigt att komma ihåg att Platon, mer än statsvetare i vår tid, visste vad han pratade om eftersom han kunde överblicka fyrahundra års växlingar av statsskick i de grekiska stadsstaterna. Dagens västerland har bara ett sekels erfarenhet av demokratin och vi vet inget om hur den utvecklas. Vi tror att den är för evigt men Platon har en annan uppfattning.

Det tredje stadiet från slutet – efter slutet börjar kanske femstegscykeln på ny kula, jag vet inte säkert hur Platon tänkte – är vad han kallar oligarkin, ett statsskick där de rika har makten. Efter oligarkin kommer demokratin. Det stämmer ganska bra med västerlandets utveckling. I Sverige härskade kapitalister och stora jordägare, en sorts oligarki om man ska använda Platons språkbruk, innan demokratin slog igenom.

Att statsskicken tar slut, säger Platon, beror på att de driver sina grundläggande ambitioner in absurdum och därför går under av sin egen tyngd. Oligarkin, vars drift är att ackumulera rikedom, spricker eftersom de rika blir så rika och de fattiga så utsugna och fattiga att folket gör uppror. Det stämmer bra med en marxistisk tolkning av 1800-talskapitalismens historia.

Därför ersätts oligarkin av demokratin, säger Platon. Demokratins grundläggande ambition och drivkraft är friheten. ”Jag vågar säga att demokratin är det mest tilltalande av alla statsskick” säger Platons språkrör Sokrates. Med tiden vill människorna ha alltmer frihet. De är berusade av friheten. (Jag har en känsla av att Platon föreställer sig att statsskickens växlingar sker ganska snabbt; ungefär som att de bara håller några generationer innan deras fundamentala drifter tar överhanden och förintar dem.) ”Men det är den överdrivna längtan efter frihet på bekostnad av allt annat som undergräver demokratin”. Så här exempelvis beskriver han människorna under de demokratiska epokerna:

Det finns ingen ordning eller återhållsamhet i deras liv utan de betraktar sin livsstil som behaglig, fri och lycklig och tänker inte ändra på det… De föraktar dem som respekterar auktoriteter och hyllar bara ledare som beter sig som undersåtar och undersåtar som uppfattar sig som ledare… Fäderna och sönerna byter plats så att en fader fruktar sonen och sonen varken räds eller respekterar fadern. Så vill sonen inpränta sitt oberoende. Det görs ingen skillnad mellan medborgare och utlänningar… Lärarna är rädda för eleverna och fjäskar för dem. Eleverna föraktar lärarna. De unga försöker ta de äldres plats, argumenterar med dem och konfronterar dem medan de äldre försöker undvika att bli betraktade som otrevliga och därför härmar de yngre för att ställa sig in och göra sig till kamrater med dem… Till slut blir människornas sinnen så känsliga att minsta tecken på plikt och återhållsamhet för dem framstår som outhärdligt. I sin beslutsamhet att inte ha någon härskare struntar de i alla lagar, såväl de skrivna som de oskrivna.

Om det hade funnits cyklar i Aten så hade de demokratiska människorna antagligen cyklat på trottoarerna. Kanske fanns det någon sorts statligt barn- och elevombud med uppgift att förhindra att lärarna tog sig ton mot eleverna. Om de oroat sig för klimatet hade de troligen utsett något barn till moralisk förebild.

Så förvandlas demokratin till det sista stadiet i Platons kedja av statsskick, nämligen tyranniet, envåldsstyrelsen: ”Det här är den rot från vilken tyranniet växer”. Precis vilken mekanism som orsakar detta är inte glasklart. På något vis gör folket uppror mot demokratin och tillsätter en diktator. ”I denna kamp utser folket en enda populär ledare som det hyllar som sin härskare.”

Man behöver inte ha särskilt mycket fantasi för att föreställa sig hur det kan gå till. Människor demonstrerar i massor för att de anser sig förtryckta exempelvis av vita män (som visserligen skapat demokratin). De samlade minoriteterna är rasande och kräver upprättelse. De gör uppror mot vad de betraktar som ett strukturellt förtryck. De vill troligen ha mer ekonomisk kompensation. De demokratiska ledarna känner sig trängda av folkets krav och kravaller och upphäver demokratin för att värna om den allmänna ordningen. Valen blir inställda. Yttrandefriheten avskaffas. Politikerväldet förvandlar sig till en diktatorisk makt.