Ibland blir man lite modlös. Inte enbart när man ser på de ungdomar som ränner omkring som en mobb med plakat som det står ”Knulla Aina” på, utan också när man ser reaktionerna hos många av de människor som rimligtvis borde bli rosenrasande – men som istället ödmjukt nickar bifall och uttrycker förståelse.

Människor som tillhör en äldre generation, som har betalt skatt hela sitt vuxna liv och som idag tvingas ta det största ansvaret för coronapandemin, men som likväl inte tycks vara det minsta upprörda över det som sker på Sveriges gator och torg just nu.

Jo, det finns tyvärr. Och de är fler än man skulle önska. Äldre människor, som är så vana vid att själva visa respekt för omgivningen att de inte längre känner igen respektlöshet och inte ens ser när de själva blir behandlade som skit.

Att bekräftelsetörstiga artister och andra verklighetsfrånvända jönsar tar tillfället i akt och ställer sig på pöbelns sida mot polis och övriga medborgare är en sak. Det får man räkna med i ett land som är så infekterat av fjortisbaciller som Sverige. Men att äldre människor, som själva ständigt hamnar i bakvattnet till förmån för andra grupper, gör det – det kan jag faktiskt inte fatta.

Likväl gör de det. Försvarar massprotesterna, hatet mot polisen, våldet, den egotrippade bristen på hänsyn när det gäller smittorisk. Jag har dem i min mejlbox, där de förmanar mig att inte vara så hårdhjärtad och fördömande, och jag ser dem på sociala medier, där de skriver godhjärtat om tolerans och medmänsklighet.

Medmänsklighet? Hur är det medmänskligt att trotsa en pandemi och utsätta sig själva och sin omgivning för livsfarlig smitta? Hur är det medmänskligt att helt strunta i en redan hårt pressad sjukvård? Hur är det medmänskligt att basunera ut att det inte spelar någon roll om människor med fel hudfärg dör?

För det är ju det de säger, de där ”medmänskliga antirasisterna”. Hittills har vi bara hört två av alla snorungar säga det öppet inför en kamera (jag förmodar att main stream-medierna klipper bort sådant när de ska visa filmer från protesterna, eftersom det inte passar in i narrativet), men det är nog en rimlig gissning att de två egotrippade fjortisbrudar som intervjuades under pöbeldemonstrationen i Göteborg är hyfsat representativa för resten av mobben. Här är deras medmänsklighet:

”Jag känner att en vit person kan dö av coronavirus. Jag skiter i det, alltså, på riktigt, det är inte relevant.”

Inte relevant. Om deras egna vita mödrar, fäder, far- och morföräldrar, syskon och så vidare skulle dö av corona, så skulle de skita i det? Jag lider med de föräldrar som har uppfostrat dessa skitungar. Om de nu alls fått någon uppfostran.

Det är illa nog att två narcissistiska fjortisar paraderar runt som om de ägde gatorna och önskar livet ur vita människor. Än värre är att de äldre generationerna inte uttrycker mer vrede än de gör. Jag talar inte om äldre-äldre (som de döpts till av Folkhälsomyndigheten, de som är runt 80) och sköra utan om friska, pigga äldre som har både kropp och sinne i behåll.

Varför blir inte fler äldre rasande på pöbelväldets respektlöshet? Har de ingen självbevarelsedrift alls – eller är de helt enkelt för bekväma för att reagera?