Det finns ett samhälle. Det har problem. Det kan finnas fattigdom, det kan finnas sociala skillnader, det kan finnas kriminalitet. Sådant måste förklaras.

Många tror att förklaringar av sociala förhållanden är objektiva saker som kan åstadkommas av vetenskapligt orienterade forskare ungefär som om det handlat om termodynamikens troligen helt objektiva lagar. Så är det inte. Vid samhällsanalysen uppträder två motsatta familjer av tolkningar som båda stämmer med observerbara fakta men leder till helt oförenliga slutsatser.

Ta samhällenas ekonomiska klyftor som exempel. Ekonomiska klyftor är bra studieobjekt eftersom de är hårda fakta som kan uttryckas siffermässigt i olika slags förmögenhetsfördelningar och ginikoefficienter. När ekonomiska klyftor ska analyseras behöver man inte bråka så mycket om huruvida studieobjektet finns eller inte. Jämför med studieobjektet kvinnoförtryck. Den diskussionen kommer knappt ur startgroparna eftersom man på goda grunder kan debattera om företeelsen existerar. Ekonomiska klyftor är annorlunda. De finns.

Den ena stora berättelsen om de ekonomiska klyftorna är att de beror på de inblandade individerna eller mer rakt på sak att folk har sig själva att skylla eller att envar är sin egen lyckas smed. Den andra berättelsen – som för övrigt är den som med början omkring 1940 på det hela taget har tagit kontroll över tänkandet i västerlandet – är att de ekonomiska klyftorna beror på samhället. Samhället betyder i det här fallet någon annan eller något annat än individen själv.

Den ena berättelsen är alltså att individens livsresultat beror på individen själv och den andra berättelsen är att utfallet beror på omständigheter utanför individens kontroll.

Jag vet inte säkert när berättelsen nummer ett började ta sitt grepp över västerlandets tänkande men den första historiska urkunden där tänkandet representeras – som jag kan komma på – är den amerikanska självständighetsförklaringen och lite senare den amerikanska konstitutionen. Denna berättelse hade alltså, påstår jag, ett mer eller mindre fast grepp om västerlandets självförståelse i åtminstone 150 år fram till 1940-talet.

Jag hävdar inte att den ena berättelsen skulle vara mer sann i någon objektiv mening än den andra, bara att samhällena har låtit sig styras av helt olika grunduppfattningar under olika perioder och att detta har fått väsensskilda resultat.

Detta är inga luftiga filosofiska sagoberättelser från min sida utan handlar mycket konkret om hur livsmöjligheterna rullades ut för människorna och hur livet gestaltade sig. Jämför exempelvis amerikansk invandringspolitik på 1800-talet med svensk invandringspolitik på 2000-talet. Den förra inspirerades av envar var – och skulle vara! – just sin egen lyckas smed. Detta manifesterades i sådana talande detaljer som att Karl-Oskar och Kristina inte automatiskt fick någon tolkhjälp när de skulle acklimatisera sig i USA. Behövde de tolkhjälp fick de ordna saken på egen hand exempelvis genom att be mer erfarna landsmän om assistans. Ej heller fick de retroaktiv föräldrapeng och flerbarnstillägg vilket med tillägg av bostadsbidrag och ett stort antal andra terapeutiska insatser är den moderna svenska modellen.

Jag påstår alltså att den första berättelsen – att individen själv är orsaken till sitt öde – besjälade det industriella genombrottets era (som kanske fick sitt högsta kulturella uttryck i det viktorianska Storbritannien) medan den andra berättelsen – att något annat än individen själv, det må var omständigheter eller strukturer eller kapitalismen eller könsmaktsordningen – bestämmer den enskildes levnadslott.

De två berättelserna får fundamentalt olika konsekvenser. Den mest betydelsefulla gäller statsmaktens roll. Om alla individer i ett folk styr sitt eget öde behöver statsmakten inte göra så mycket mer än hålla ordningen och kanske bygga fyrar. Men om individerna är hjälplösa inför omständigheter de inte kontrollerar är det försumligt och grymt av statsmakten att inte gå in och styra och ställa till rätta.

Av detta förstår man att den statsmakt som är det allra minsta maktlysten för sin egen skull har anledning att propagera berättelsen om att medborgarnas hjälplöshet inför strukturerna. Det är i sådant samhällsklimat västerlandet, kanske särskilt Sverige, nu lever.

Vilken av berättelserna är bäst? För en maktlysten stat och dess klienter är hjälplöshetsberättelsen självklart att föredra. Men vad är på sikt bäst för helheten, för nationen? Själv tror jag att berättelsen om att var och en styr sitt eget öde är den mest fördelaktiga. Den berättelsen gav det unika ekonomiska uppsving med åtföljande oslagbart välstånd som åstadkoms på 1800-talet och under 1900-talets första hälft. Men denna lyckosamma period gav upphov till en ny korrupt bekvämlighet som går ut på att alla vill bli försörjda av andra med argumentet att de andra rest strukturer på allas väg så att det är de andras uppgift och skyldighet att försörja alla.

Nu säger du kanske att vad är det där för struntprat? I verkligheten bestäms ju individens öde av en blandning av hans egna medvetna och autonoma gärningar och av strukturernas eventuellt motsträviga inflytande! Visst, men det är inte verkligheten jag talar om utan den rådande berättelsen om verkligheten eftersom det är den dominerande berättelsen som styr tänkandet och framför allt politiken. Politiken i vårt land i vår tid drivs av föreställningen att medborgarna inte har makten att styra sitt öde och att staten därför måste gripa in praktiskt taget överallt. Om denna uppfattning är sann i något slags objektiv bemärkelse kan diskuteras men att den är skadlig tror jag är ovedersägligt.