Jag sliter med frågan om det i västerlandets historia någonsin funnits något kvinnoförtryck. Jag vet att det finns arméer av högutbildade feminister av båda könen som skulle bli mordiska av ens att höra frågan. Men jag tror inte att den västerländske mannen, som sedan åtminstone ett halvt årtusende varit snål, närig och protestantiskt sinnad, hade tålt slöseriet att inte ta alla kvinnans alla nyttiga kompetenser, såväl kroppsliga som andliga, i fullt bruk. Så här skrev jag för ett tag sedan:

Från skapelsen till ganska nyligen har människor levt i fattigdom och därför med fattigdomens värderingar. Enstaka individer har lyckats höja sig ur jämmerdalen men har inte därmed kunnat ändra den allmänna mentaliteten. Det första budet för fattiga människor är att inte slösa, framför allt inte slösa på mänskliga krafter. Ingen fick lata sig, alla måste jobba. Alla resurser måste utnyttjas till det yttersta. När en gris slaktades kom varje liten kroppsdel till nytta för något särskilt ändamål. Inget fick förfaras. Att även kvinnor tvingades arbeta under sådana förhållanden var självklart. Det påstådda kvinnoförtrycket skulle ligga i att kvinnor förhindrades att utveckla sina andliga gåvor. Jag har svårt att tro att fattiga människor – i det här fallet män – medvetet skulle avstå från varje gnutta förnuft som fanns till hands. Det vore ju som att slänga grisfötterna på avskrädeshögen i stället för att koka in dem i gelé.

Jag menade kort sagt att kvinnoförtryck är en dyrbar lyx som folk i allmänhet inte hade råd att ägna sig åt. Jag frågade min portugisiskalärarinna vad hon ansåg om det resonemanget. Hon menade att det nog kunde gälla för det homogena västerländska agrarsamhället exempelvis i Sverige. Brasilien stökade till analysen, sa hon, eftersom det var ett slavsamhälle där männens ambition inte var att dra full nytta av alla mänskliga krafter utan i stället att kontrollera slavarna och troligen kvinnorna också.

Hon sa att det homogena västerländska bondesamhället säkert var så jämställt som jag påstod men att industrialismen kastade förhållandena över ända. Arbetslivet, som var männens värld, utvecklades med väldig kraft medan hemmet, kvinnornas värld, stagnerade. Männens värld var full av löftesrik expansion medan kvinnornas värld i jämförelse hade allt färre spännande utmaningar att erbjuda.

Människornas attityder inklusive könsrollerna utvecklas långsammare än ekonomin, fortsatte hon. Det skedde ingen omedelbar anpassning till de nya förhållandena utan könsrollerna från agrartiden förblev länge oförändrade. Men gradvis började kvinnorna uppleva sin traditionella roll som en tvångströja vilket den ju också var. Detta ledde till en explosion av kvinnligt missnöje som så småningom, i ett land som Sverige, ledde till förändringar i levnadsmönstren i syfte att återskapa den gamla jämställdheten i en ny skepnad. På det viset anpassade sig västvärlden, framför allt Sverige, till att välkomna kvinnorna i männens värld och att överlåta hemarbetet till diskmaskinerna och dammsugarna och barnomsorgen och äldrevården till kommunen. Välfärdsstaten inrättades till stor del för att överta kvinnornas gamla vårdansvar. Proffs tog över de traditionella hustrurnas familjeskyldigheter.

Jaha, sa jag, menar du att vi på så vis har nått ett nytt stabilt tillstånd med en ny jämställdhet som bättre passar det moderna industriella och postindustriella samhället än den gamla agrara ordningen?

Jag tycker inte riktigt att det ser ut så, sa portugisiskalärarinnan. Folk verkar inte nöjda med den uppgradering av könsrollerna som faktiskt inträffat. Professionella feminister har tjusats av utvecklingens fart och vill gasa på för att undantränga männen. Hela konceptet med stabila och därför förutsägbara könsroller – och till och med stabila och förutsägbara kön! – utmanas. Den tidigare så framgångsrika familjen – samhällets trygga basenhet under tusentals år – utmanas av nyuppfunna samlevnadsformer. Människorna i västvärlden experimenterar för att hitta nya sätt att leva tillsammans. Ännu har inget stabilt mönster utvecklats. Folk prövar på det ena och det andra men någon riktigt hållbar ordning har ännu inte presenterats.

Men vad händer med samhället om dess enskilda komponenter, alltså individerna, inte riktigt vet hur de vill ha det? frågade jag. Om vi inte riktigt kan föreställa oss vad ett gott liv innebär och vartåt vi ska sträva och att en hyggligt gemensam norm etableras?

Jag tror det leder till motsatsen till den fattiga skötsamma svenska bondfamiljen, sa hon.

Vad är det? sa jag.

Det är de fattiga brasilianska utanförskapsområdena, favelorna, sa hon. Ensamstående kvinnor med barn av olika ambulerande fäder där den enda ordning som finns är den som upprätthålls av knarkligor och maffiamiliser. Där är kvinnorna, underligt nog, både de mest förtryckta och de enda som håller ihop samhället.