Svenska myndigheter har i den nationella kris som Covid-19 kastat in landet i, i alltför stor utsträckning fortsatt med ”business as usual”. Hanteringen av krisen har varit klantig och inkompetent, och man har förlitat sig på aktörer som inte klarat av att leda och ta ansvar för den allvarliga medicinska, sociala, och ekonomiska situation som COVID-19 utbrottet försatt landet i.

Många experter hade tidigt varnat för att en global pandemi skulle komma, frågan var bara när. Det blev den 31 december 2019 som den kinesiska regeringen rapporterade om de första fallen. Medan många europeiska länder planerade för att möta utbrott på egen mark, så nedtonade ansvariga svenska myndigheter systematiskt ett sådant hot. Men den 31 januari rapporterades det första COVID-19 fallet i Sverige från Länssjukhuset Ryhov i Jönköping, en kvinna i 20-årsåldern. Därefter har utvecklingen i Sverige varit närmast katastrofal jämfört med våra nordiska grannländer som hanterat coronakrisen på ett helt annat och mycket mer ansvarsfullt sätt.

Men hur har civilsamhället respektive staten hanterat krisen?

I civilsamhället var många forskare och innovatörer snabba med att ta fram nya lösningar i form av testlaboratorier och säkerhetsutrustning med mera. Åtgärder har vidtagits för att minska smittspridning och öka handhygien. Många enskilda inrättade arbete och fritid för att minska de omedelbara konsekvenserna för sig själva, anhöriga, kunder, och tredje person.

Internationellt kom snabbt många nya data fram om nya potentiella läkemedel och vacciner, liksom en tidsplan för när de skulle kunna komma att användas som förebyggande eller som behandling för dem som drabbats av komplikationer av SARS-CoV-2-viruset.

Personal i sjukvården ökade sina ansträngningar, visade personligt ansvar och arbetade övertid och extraskift för att situationen krävde det. Hela civila samhället ställde upp och levererade precis på det sätt som vi förväntat oss i ett krisläge.

Men i stat och kommun präglades reaktionerna och insatserna snarast av handlingsförlamning och flykt från ansvar. Varför har det varit konstant brist på skyddsutrustning? Varför har regeringen slarvat med att bygga upp beredskapslager för en allvarlig pandemi? Varför har inte testningen kommit igång i nödvändig omfattning? Varför har de äldre inte skyddats tillräckligt? Hur kommer det sig att det blivit brist på viktiga läkemedel, och varför har man dröjt med att påbjuda munskydd i offentliga sammanhang? Varför har inte kontaktspårning intensifierats? Varför har stora folksamlingar tillåtits när man vet riskerna för att okontrollerad smittspridning kan bli förödande? Varför fungerade inte karantän i hemmet i pandemins inledningsskede, och varför har ansvariga misslyckats med att hålla smitta utanför våra äldreboenden? Varför har så många felbedömningar gjorts av pandemins förlopp, och varför har man givit en sådan otydlig information till medborgarna? Varför har man framhärdat i teorin om flockimmunitet, och varför har man avfärdat de forskare som pekat på att utvecklingen av immunitet i populationen är långsam och komplex? Varför har man misstänkliggjort de framgångsrika insatserna i våra nordiska grannländer och varför har representanter och talespersoner för myndigheten suttit på dubbla stolar, som företrädare för myndigheter, som talespersoner i media, och som privata konsulter för egna välbetalda bolag?

Myndigheter har begått många misstag under coronakrisen i Sverige och de ansvariga har varit senfärdiga och ofta visat dåligt omdöme. Nödvändiga åtgärder har inte gjorts alls eller kommit alldeles för sent. Politiker på departement och chefer på ansvariga svenska myndigheter och många chefer på regional nivå har inte förmått att ta beslut och genomföra de åtgärder som varit nödvändiga. Varje kris är unik. En rationell hantering kräver snabbhet, improvisationsförmåga, samordning och en tydlig befäls- och ansvarskedja.

Från första början har politiker berömt sig själva för att de gjort stora ansträngningar för att ”säkerställa” tillgång till mediciner, skyddsutrustning. Man har uttalat sig om analytisk testkapacitet och sjukvårdskapacitet. Man har med allvarlig uppsyn talat om besöksförbud på sjukhem och äldreboenden. Men resultaten har uteblivit, och månader efter att dessa högstämda löften proklamerats på presskonferenser, så gör man nya utfästelser utan att man synbart rört sig framåt över huvud taget.

Varför blev svenska myndighetschefer och politiker sådana? Ansvariga myndighetschefer beskriver krisen som om förloppet inte skulle kunna gå att påverka, man funderar, spekulerar och försöker lyfta fram varje möjlig ljusglimt som det vore ett resultat av den egna verksamheten, och bortförklarar allt negativt med att det inte gått att påverka, eller att andra haft fel. Mantrat har varit att Sverige trots allt är på rätt väg, även när vi alla sett att antalet insjuknande och döda konstant ökat.

Varför har utövande av makt och ansvar i FHM kommit att handla om ”rekommendationer”? Varför misslyckas myndigheter med logistik och samordning och varför klarar man inte av ett implementera nödvändiga krisåtgärder? Varför uppfattar allt fler medborgare i Sverige att de åtgärder som ansvariga myndigheter skulle genomfört präglats av ”alltför lite och alltför sent”?

Den bristande samordningen och logistiken hos våra ansvariga myndigheter och den senfärdiga hanteringen den kris som coronaviruset medfört är ingenting annat än en konsekvens av bristande ansvarstagande, initiativförmåga och handlingskraft.

Kanske sanningen är att de egenskaper i det svenska samhället är som krävs vid en allvarlig kris inte längre är närvarande. Myndighetschefers personliga tjänstemannaansvar har reducerats, och politiker är inte längre påtagligt ansvariga inför sina väljare.

Tjänstemannaansvar hade behövts i krisen, skriver Ida Drougge (m) i Expressen:

Tjänstemannaansvar innebär att en tjänsteman i offentlig förvaltning har ett straffrättsligt ansvar för beslut och därmed kan bli föremål för disciplinåtgärder, avsked eller rättsliga påföljder vid förseelser. Den påläste vet att detta till viss del redan finns i dag, men att lagstiftningen har blivit obsolet då den nästintill aldrig tillämpas. Antalet anmälningar om tjänstefel har tiodubblats men samtidigt lagförs mindre än 0,5 procent av alla anmälda tjänstefel. Detta är förödande för den starka tillit vi känner till våra myndigheter och vår rättsprocess.

De slutna forum, där fack och arbetsgivare bakom stängda dörrar i personalansvarsnämnder förhandlar om disciplinåtgärder, räcker inte… I offentlig sektor belönas alltför ofta misstag med ekonomiska fallskärmar i stället för med disciplinära åtgärder och straff. Det är ett moraliskt felaktigt system som skapar en osund kultur.

En annan mer generell aspekt när det gäller ansvar, är att man aldrig bör lita på den som inte har något att förlora. Som Gerhard Miksche nyligen skrev om här på DGS så har ansvar historiskt varit centralt i det västerländska samhället. Han gjorde den träffande beskrivningen att ”demokratins traditionella mekanism med ansvarsgivande och ansvarstagande håller… på att sluta fungera” och att:

…dagens politiska etablissemang [håller] på att göra sig oberoende av sina uppdragsgivare. Att den härskande makten kan ställas till svars vart fjärde år för brist på ansvarstagande ändrar knappast något härvidlag. Makten har låtit ansvaret falla mellan stolarna eller låtit det bollas mellan styrda aktörer på myndighetsnivå. Ansvaret ligger inte längre hos någon bestämd person eller grupp av personer, eller ens hos något enskilt parti och inte ens hos regeringen.

Vikten av att identifiera och hantera dolda asymmetrier när det gäller ansvar och incitament är centralt inom politisk verksamhet och civilsamhället. För politiker, myndighetspersoner och chefer i affärslivet är det avgörande att den som får en belöning även tar på sig en rimlig del av risk och ansvar. Nicholas Taleb, en libanesisk-amerikansk essayist, forskare, matematisk statistiker och riskanalytiker, beskriver detta i sin bok Skin in the game – Vikten av delad risk. I boken beskriver Taleb problemet med att alltför många som styr här i världen gör det utan att riskera sitt eget skinn – utan att ha ”skin in the game”. Taleb skriver:

Om du får en belöning måste du också ta på dig en del av risken; det duger inte att låta andra betala priset för dina misstag. Om du utsätter andra för risk och de far illa måste du betala ett pris för det. Liksom du bör bemöta andra som du själv vill bli bemött, bör du fördela ansvaret för det som sker på ett rättvist och jämlikt sätt. Om du fäller ett omdöme som någon rättar sig efter har du en moralisk skyldighet att stå för dess följder.

Talebs analys är en lämplig utgångspunkt för ansvarsutkrävande vid Sveriges katastrofala hantering av coronakrisen. Med utgångspunkt från logiken i Skin in the game så är det som professor emeritus och barnläkaren Hugo Lagercrantz nyligen framförde i Aftonbladet: ”Det räcker nu – avsätt Tegnell och Hallengren”. Lagercrantz menar att:

Om en vd redovisar röda siffror vid upprepade kvartalsrapporter avsätts han eller hon. Om ett fotbollslag förlorar den ena viktiga matchen efter den andra avsätts tränaren. Nu har turen kommit till de ansvariga för coronamisslyckandet.

Precis som Lagercrantz och Drougge framför, så är det är nu läge att kräva att ansvariga myndighetschefer och politiker avgår och ersätts ansvarsfulla personer för att hantera det fortsatta förloppet. Vad gäller det politiska ansvaret i stort, så får väljarna möjlighet att utkräva det i nästa val. Att smita från ansvar med förklaringen ”vi såg det inte komma” skall inte accepteras som en undanflykt.

Thomas Hedner är professor i klinisk farmakologi vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg och har tillika en doktorsexamen i ekonomi.