PATRIK ENGELLAU: Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst

Jag har inte förmånen att tro på Gud men jag förnekar honom inte heller så jag är väl någon sorts agnostiker. Men det hindrar inte att jag försöker ta till mig av den visdom som finns i hans bok, således Bibeln. Rubrikens citat kommer från Ordspråksboken 29:18. Jag tror man kan dra mycket lärdom ur det.

En profetia är ett uttalande, oftast om framtiden, som uttalas av en profet efter inspiration av Gud. Vem som kan vara profet framgår av Pauli första korintierbrev. I vers 14:31 säger Paulus ”Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och tröstade”. Svaret är alltså att vem som helst som känner maningen kan utnämna sig till profet (om han blir tagen på allvar av omvärlden är en annan femma).
Hur ska en sådan som jag, som känner vissa profetiska ryckningar, kunna framträda med anspråk på att artikulera Guds vilja, jag som inte ens tror på Gud? Mitt svar är att jag vill detsamma som han även om jag inte tror på honom. Av hans bok framgår nämligen otvetydigt hans avsikter med människan.

När han skapade människan placerade han henne i Edens lustgård helt enkelt av det skälet att han tyckte att människan skulle leva i ett paradis. Där gick han emellertid på pumpen redan i första akten ty människan syndade och Gud tvingades straffa henne genom utvisning ur lustgården. Sedan dess har han kämpat med att försöka förmå människan att bete sig så att hon kan vinna återinträde, det vill säga att ånyo göra jordelivet till ett paradis. Själv kan jag enkelt solidarisera mig med denna ambition även om jag har mina trosproblem.

Formuleringen från Ordspråksboken bygger på tanken att folk behöver påminnas om Guds tillsägelser, alltså att det behövs profetior. I ett samhälle där sådana maningar inte uttalas blir folket tygellöst. En tygellös häst springer än hit än dit, har ingen styrsel och kan inte medverka till något nyttigt. Kung Salomo, som påstås ha skrivit Ordspråksboken, menar att folk blir likadana, det vill säga oanvändbara för ett projekt som handlar om att göra jorden så likt ett paradis som det bara går, om det inte påminns om Guds avsikter (eller livets mening om du frågar mig som alltså har vissa dubier).

Precis där är vi nu och jag begränsar mig till att tala om Sverige. Tillräckligt många svenskar är oregerliga och tygellösa för att min inre profet ska oroa sig på allvar och börja varna med tilltagande eftertryck.

Till att börja med håller sig nationens ledare med falska profetior. De strävar inte efter att ena nationen utan att splittra den genom att till varje pris (för medborgarna) genomdriva sina favoritprojekt, invandringen till exempel. Det finns ingen bland dem som kan tala allvar med folket och övertyga om att de har trovärdiga och välvilliga avsikter med landet. Inte konstigt att folket blir tygellöst. Varför skulle folket bry sig om helheten när dess ledare oavbrutet, om än kanske inte med illvillig avsikt, söndrar samhället?

Sverige har inte längre en samlande vilja, en uttalad ambition att försöka mobiliserad de enda krafter som vi med säkerhet vet bidrar till att skapa ett bättre samhälle, nämligen goda värderingar som flit, ansvarskänsla, hederlighet, plikten att i första hand värna om sin egen och familjens egen försörjning och i andra hand kanske om andras välstånd.

Gud har aldrig delat ut några rättigheter – utom möjligen sådana som näringsfriheten, yttrandefriheten och äganderätten – utan bara skyldigheter och just den ordningen är fundamental för samhällets förkovran. Ingen har rätt att bli hjälpt av sin nästa men nästan är förpliktad att hjälpa. Ett sådant medborgarkontrakt har aldrig skildrats mer pregnant än i dikten Bonden Paavo av skalden Runeberg, där Paavo i slutscenen uppmanar sin hustru att trots den goda skörden blanda hälften bark i brödet ”ty förfrusen står vår grannes åker”.

Sverige lever i ett dårarnas paradis vilket blir alltmer uppenbart under coronakrisen. Vi lever i en låtsasvärld. Sveriges låtsades ha en coronapolitik som förvånat en hel värld och numera inte bara förvånar utan också förskräcker till och med oss själva. Den svenska coronapolitiken har gått ut på att göra några meningslösa gester av det enkla skälet att vi saknat det ledarskap och den sammansvetsning som behövts för göra något verkningsfullt. Vi har låtsats planera för testning. Vi har låtsats värna om de svagaste. Sedan har vi låtsats att det inte behövts någon smittspårning för att några dagar senare hävda att det ändå behövs smittspårning och att vi därför ska börja låtsas smittspåra inom kort.

Låtsasleken gäller inte bara coronapolitiken. Vi låtsas ha en integrationspolitik för att förbättra integrationen medan integrationen i verkligheten försämras. Vi låtsas ha en utbildningspolitik. Vi låtsas att Sverige ryckt upp sig i Pisa-mätningarna vilket nu kanske avslöjats bero på att Sverige fuskat i testerna. Vi låtsas ha en kriminalpolitik medan kriminaliteten ökar. Polisen törs inte ens upplösa en olaglig demonstration i centrala Stockholm. I stället knäböjer en polis för de demonstranter som ska skingras och övergår sedan till att gråtande krama så många demonstranter hon kommer åt. Det är ovärdigt, kontraproduktivt och löjligt. Låtsasfigurer som på min bekostnad satts att sköta mitt land driver med mig.

Sverige tronar på minnen från fornstora dar men vi har gjort oss av med det mesta av det som förut gjorde oss stora. Numera låtsas vi i stället. Vi har förflyttat oss till Potemkin-kulissernas rike. Vi är ett nonchalant och högmodigt släkte som tror att vårt land som det enda i världen är av ödet utlovat evig framgång.

Vi behöver många klarsynta och modiga profeter.

Patrik Engellau