Det är en sak att ett gäng yrkesaktivister och ungdomar är egoistiska och hänsynslösa nog att strunta i reglerna och ökar risken för smittspridning av ett dödligt virus. Att polisen gör det är etter värre – och särskilt respektlöst är det mot våra äldre.

I månader har Sveriges äldre anpassat sig efter de nya coronareglerna. Träffat sina nära och kära på avstånd, undvikit att vara ute och handla annat än på tider då butikerna är så gott som folktomma, isolerat sig från vänner och bekanta. Om de alls har fått träffa sina barn, barnbarn, och andra släktingar har det varit på avstånd, utan fysisk kontakt.

I detta läge gav polisen tillstånd till en demonstration som de redan på förhand insåg skulle bestå av betydligt fler än de gällande 50. Tusentals människor tilläts alltså bryta mot reglerna – och teoretiskt sett sprida ett dödligt virus – för att ge sig ut på gatorna och demonstrera för George Floyd, som dödades av amerikansk polis.

– Vi kan ju inte neka folk för att vi tror att de inte kommer att kunna hålla restriktionerna, sa polisens presstalesperson Mats Eriksson till SVT.

Vad är det för skitprat? Det är klart att de kan. Polisen kan vägra tillstånd till en allmän sammankomst om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten. Det borde därför vara fullkomligt självklart att neka en demonstration av säkerhetsskäl när det råder en pandemi och det dessutom är förbjudet att samlas fler än 50 personer. Det har man för övrigt gjort i Norge, som hittills visat sig hantera pandemin bättre än Sverige på alla plan.

Det här handlar alltså om något annat, nämligen en märklig undfallenhet inför vissa grupperingar, något som Mats Eriksson själv (omedvetet?) bekräftar när han säger:

– Om vi hade avslagit ansökan så hade demonstrationen sannolikt genomförts ändå. Vi måste ändå ha tillit till personer som söker tillstånd för allmän sammankomst, säger Mats Eriksson.

Tillit? Tillit som i ”det här är ju ändå en demonstration för en god sak så det är klart vi måste ge tillstånd trots gällande regler om smittspridning, det kommer säkert coronaviruset att respektera”?

Det är så urbota dumt så klockorna stannar. Polisens jobb är inte att ha tillit – utan att göra sin bedömning sakligt och neutralt oavsett vad de anser om arrangörerna. Allt annat är ansvarslöst och respektlöst mot den majoritet av medborgarna som rättat sig efter reglerna och tagit ett personligt ansvar under pandemin.

Som om det inte vore illa nog håller en av poliserna dessutom kramkalas mitt i eländet. I en tid då en make inte får krama om sin sjuka hustru, som flyttat till ett äldreboende, då en mormor inte kan krama sitt barnbarn, då en åldrande far inte får omfamna sin son tycker polisen

alltså det är helt i sin ordning att ge bamsekramar till främlingar.

Det är så sjukt att man knappt tror det är sant. Det är ett direkt hån mot alla som iakttar personligt ansvar – och allra mest mot de äldre.

Presstalespersonen Mats Eriksson var dock nöjd med demonstrationen, han. Jajamän, det gick hur bra som helst, om han får säga det själv:

– Vi har jobbat enligt de metoder som vi tror på, att deeskalera och inte vara konfrontativa. Det tycker jag att vi har lyckats med i väldigt stor utsträckning.

Det har han förstås rätt i. Om han med ”inte vara konfrontativa” menar att polisens jobb är att vara underdåniga och inställsamma mot människor som bryter mot lag och ordning, alltså.

Men det är inte allt de lyckats med. De har också lyckats förlöjliga hela sin yrkeskår och minska sitt förtroendekapital hos den del av allmänheten som tar ansvar och sköter sig. Dessutom har de med all önskvärd tydlighet lyckats avslöja att de inte respekterar sitt eget uppdrag – och att deras respekt för de gamla, som fått ta de största smällarna under pandemin, är lika med noll.

Det är inget annat än stor skam.