Under onsdagen bröt tusentals stockholmare mot regeringens och folkhälsomyndighetens restriktioner och marscherade ut på innerstadens gator i en protest mot amerikansk polis, och mot den förhatliga vitheten.

Och medan medborgare, som hade fullt legitima skäl att vara ute på ärenden, fick finna sig i att omringas av människor som helt struntade i reglerna om social distansering, passade polisen på att dra sitt strå till stacken. Genom att böja knä för demonstranterna.

Det som utspelade sig då den kvinnliga polisen bröt mot all anständighet och lierade sig med demonstranterna i en tydlig politisk gest är det värsta jag sett sedan den tidigare rikspolischefen Dan Eliasson grät över en mördare i TV-nyheterna för några år sen. Ödmjukt böjde hon knä inför människor som bar på plakat som annonserade att ”all cops are bastards”, knöt sin näve på bästa Black Panther-vis och avslutade det hela med att krama om så många hon hann med. Gråtande, ska tilläggas.

Varför hon grät är inte helt uppenbart, men sannolikt för att hon var så djupt rörd av sin egen enastående godhet och sitt modiga ställningstagande mot rasism, om man ska döma av hennes självbelåtna ansiktsuttryck. Hon är ju trots allt både polis och vit, så det är klart att hon är medskyldig till George Floyds död, fattas bara annat. Sådan tur då att hon, i sin mjuka kvinnlighet, förmådde erkänna sin skuld inför demonstranterna så att hon kunde överösas av kärlek.

Jo, så uttryckte de det faktiskt i Expressen TV. En mediekanal som, för övrigt, gjort sitt bästa för att elda på polariseringen i samhället genom att rapportera om demonstrationerna i Stockholm på ett synnerligen obehagligt vinklat vis.

Att överösas av kärlek är dock inte polisens främsta uppgift. Den polis som inte vet det, bör snarast byta yrke. Helst med hjälp av sina överordnade, men med den utveckling som skett, och sker, i Sverige är det tveksamt om ens polisledningen vet vad som är polisens egentliga uppdrag. Sannolikt kommer därför den kvinnliga gråtpolisen att göra en alldeles strålande karriär, ivrigt påhejad av kulturmän som Jens Liljestrand och andra som lever i en verklighet där man uppenbarligen inte har behov av en fungerande polis.

Den knutna näven, de känslosamma tårarna och erkännandet av den kollektiva vita skulden kommer således att ta henne rakt in i TV-soffan, vidare till Sveriges radios sommarstudio, där hon ges tillfälle att berätta om sitt mod och sitt viktiga ställningstagande, och så småningom kanske rentav till toppen i polishierarkin. Så sjukt är Sverige idag.

Men gråtpolisens agerande är inte fantastiskt eller föredömligt, tvärtom. Det enda hennes agerande visar – förutom att hon är fullkomligt olämplig för sitt jobb – är att allt är satt ur spel i Sverige. Det finns inga regler längre. Vi kan inte längre lita på polisen. Vi kan inte förutsätta att de verkligen gör sitt jobb när allmänheten, som avlönar dem, behöver dem.

En god vän tillbringade dagen på sin kolonilott och när hon skulle cykla hem hamnade hon mitt i demonstrationen, som då tagit över hela Sveavägen – trottoarer, cykelbanor och båda körfälten. Demonstranterna försökte hindra henne, och andra förbipasserande, att ta sig vidare genom att ställa sig framför och köra upp diverse plakat – många av dem med rasistiska slagord – i ansiktet på dem.

Några poliser syntes inte till. Ingen fanns där för att skydda min väninna – som är 70+ och har tagit ett enormt personligt ansvar under hela coronavåren – vare sig från den generella störningen det innebär att inte få ta sig hem när man behöver, eller risken att utsättas för livsfarlig smitta.

Vi vet varför. Polisen hade helt enkelt viktigare saker för sig. Som att värna vissa människors rätt att bryta mot de regler som andra förväntas följa. Den sociala distanseringen och begränsningen av antalet personer i en folksamling – allt detta må vara viktigt när det gäller de laglydiga, ansvarsfulla medborgarna. Men när det gäller demonstrationer som gått överstyr behövs inga regler. Då räcker det med tårar och kramar.

Som sagt: Allt är satt ur spel. Gråtpolisens tid är nu. Och vad som helst kan hända.