Det finns ett YouTube-klipp med den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson som har påverkat mig starkt. På tolv minuter förklarar han vad postmodernism är, varför vi måste skaffa oss kunskap om den och varför den måste bekämpas.

Sekvensen är några år gammal och säkerligen välkänd för många, men det hindrar inte att jag fortfarande spelar upp den som ett slags revelj eller morgonbön för att få igång blodomlopp, närvarokänsla och tankeskärpa. Aldrig har jag väl hört ett så frenetiskt ordsvall utan en enda förflugen stavelse! ”He´s got the Holy Spirit in him”, tänker jag medan Peterson frilägger roten till mycket av vår tids ondska.

Med en närmast plågad framtoning beskriver Jordan Peterson postmodernismen som ett fientligt maktövertagande, som en ”en långt mer uthållig, illasinnad, skadlig, nihilistisk och intellektuellt attraktiv doktrin än vad som allmänheten ännu har fått klart för sig”. Sedan marxist-leninismens totala sammanbrott i slutet av åttiotalet har postmodernismen verkat som vänsterns nya religion, ett substitut som ersatt den klassiska motsättningen mellan arbetarklass och bourgeoisie och istället delat upp världen i nya hierarkier av offer och förtryckarkategorier baserat på identitet. Den har, trots att de flesta är omedvetna om dess påverkan, injicerat avund, skuld, misstro och maktkamp överallt i det västerländska samhället.

Se videon med Jordan Peterson:

I början av sitt anförande rekommenderar Peterson en bok som filosofiprofessorn Stephen R C Hicks har skrivit och som Timbro förlag för några år sedan översatte i en billig pocketupplaga: Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault. Här får läsaren följa med på en spännande, men stundtals mycket abstrakt, filosofisk resa från den förmoderna världsbilden till 1600 och 1700-talets upplysning och modernism och till motupplysningen som ligger ett århundrade senare i tidsspannet. Författaren menar att den senare undergrävde förnuftets och vetenskapens strävan mot frihet, välstånd och individualism samt banade väg för det kollektiva och subjektiva som är det postmodernas kännetecken.

Hicks framhåller sådana historiska filosofer som i första hand Kant, men också Rousseau och Hegel som postmodernismens anfäder. Nietzsche, Kirkegaard och Marx förde sedan traditionen vidare i en andra våg följda av Heidegger och Wittgenstein. Det är en missuppfattning att Kant skulle vara en upplysningsfilosof, menar Hicks och understryker att Kant menade att förnuftet inte kunde begripa någonting och att han upphävde vetandet till förmån för tron, medan Nietzsche ansåg att förnuftet bara var till för verbala och livsoförmögna veklingar. Det går att invända mot att Kant kritiserade det rena förnuftet, inte för att avfärda det utan för att utforska dess gränser, men Hicks gör en annan bedömning. Ju närmare nutid vi kommer, desto handfastare blir tonen: ”Postmodernismen förkastar det förnuft och den individualism som hela den upplysta världen vilar på. Sedan utmynnar det hela i ett angrepp på upplysningsfilosofins följder i sin helhet, från kapitalism och liberala styrelsesätt till vetenskap och teknologi”.

Särskilt har de postmoderna dogmerna universitetsvärlden i sitt grepp, i allt från humaniora och utbildning till olika intersektionella studier. Även de som idag styr oss med sina påbud om värdegrund är vanligtvis alltför okunniga om postmodernismen för att känna till att det är detta filosofiska tankegods med sina dogmer om genus/sexuell läggning, pigment, klass och religiös tillhörighet som ligger bakom deras politiska korrekthet. Som tidigare nyhetsreporter på SVT undrar jag hur många journalister som ifrågasätter var deras narrativ kommer ifrån. När i skrivande stund Paolo Roberto, en vit, heterosexuell, framgångsrik man ertappats med sexköp blir det stort mediepådrag medan den sedan årtionden grava överrepresentationen av utrikes födda vad gäller våldtäkter så gott som alltid förbigås med tystnad.

Kärnan i postmodernisternas tänkande är att de på alla plan avvisar hela det västerländska samhällets grundläggande struktur och existensberättigande. I deras ögon utgör väst bara ett vitt, patriarkalt, kapitalistiskt, kolonialt system som fört med sig dominans, förtryck och förödelse. I ett enda ord av chefsideologen Jaques Derrida (1930-2004) sammanfattat som fallogocentrisk. Detta trots att den västerländska kapitalismen med alla sina brister har lyckats med att producera det högsta jämförbara välstånd för sina medborgare i förhållande till vad något annat samhälle i mänsklighetens historia har klarat av.

De vänsteraktivistiska och närmast teknikfientliga postmodernisterna strävar efter en dekonstruktion av hela den tillvaro som vi lever i. Detta pågår oavbrutet i vår kultursfär trots att vi vet att alla samhällen som har en grund med egalitärt utfall på sin politiska dagordning, inte har åstadkommit någonting annat än totalitarism och mänskligt lidande på alla plan. ”Det finns inte ett uns av tacksamhet hos dessa människor, trots att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar”, sammanfattar Peterson.

Den postmodernistiska strategin smiter under radarn eftersom den riktar sig till en mottagare som ska uppfatta sig själv som offer för en orättvis struktur, vilken ska komma att upphävas i framtiden Det som är tilltalande för den postmoderna vänstern i denna nedmontering av verkligheten är att vädja till känslan istället för förnuftet. Mottagarna behövde något mer konkret och närliggande att identifiera sig med än solidaritet med ett abstrakt internationellt proletariat. Därför kom 1950-talets kunskapsteoretiker på att det är lättare att få makt över människors, och särskilt de ungas, sinnen om man vädjar till något som kräver en lägre intellektuell kapacitet än studier av marxistisk teori. På så sätt övergick man till att istället sätta identitetsbaserade kategorier såsom kön/sexuell läggning, etnicitet, religiös tillhörighet, social status eller annan gruppidentitet i fokus.

Enligt postmodernisterna är kunskapen relativ och socialt konstruerad. Därför finns det egentligen bara åsikter. Därmed blir också alla försök till objektiv strävan och välvilliga meningsutbyten oönskade. ”Det är meningslöst att tala för, eller emot, förnuft, sanning eller kunskap”, hävdade en av postmodernismens portalfigurer Michel Foucault (1926-1984). Det enda som återstår är ett konfliktsökande med maktkamper mellan olika identitetsgrupper, ett allas krig mot alla för att försöka att placera sig högst upp på den intersektionella skalan. ”Halmgubbar” och personangrepp blir därför viktiga vapen i arsenalen, där (grovt uttryckt) vita, män och rika är fredlösa medan kvinnor, sexuella minoriteter och tredjelandsmedborgare är fridlysta.